Kategorier
Personligt

Dö skall vi alla göra en vacker dag

För snart två år sedan så skrev jag ett blogginlägg om döden, eller snarare om hur jag känner inför min egen död. Jag kommer att dö en dag, det är jag väldigt säker på. Men jag är inte helt säker på att jag vill det faktiskt. Jag är ärligt talat lite kluven.

Dö kommer jag att göra

Förr eller senare så kommer jag att dö, det är jag fullt medveten om. Men jag vet inte när det kommer att inträffa och tur är väl det. Tänk om man redan ifrån starten, alltså sin födsel, visste om vilken dag och vilket klockslag som man skulle dö. Hur kul vore det att veta att nu är det ett år kvar, en månad, en vecka eller en dag.

Tänk att vakna upp en morgon och veta att idag är det dags, idag kommer jag att dö. Vad skulle man göra de timmar som man hade kvar av sitt liv? Äta något gott, ta förväg av nära och kära och sedan lägga sig ner på sängen och vänta på det sista andetaget.

På sätt och vis så låter det betryggande att veta hur lång tid man har kvar att leva, att man har gott om tid till att göra allt det man vill göra. Men samtidigt låter det fruktansvärt jobbigt att ha en nedräkning till dagen D, D som i döden.

Det är nog bättre att man inte vet om exakt när man skall lämna jordelivet. Även om det kan vara obehagligt så tror jag ändå att döden skall komma och överraska en när det till slut är dags.

Att dö skrämmer mig inte

Det där med att man en dag skall möta döden skrämmer mig inte det minsta. Jag brukar tänka som så att jag är inte rädd för att dö, jag är bara rädd för att inte få leva.

För det är det där att allt tar slut en vacker dag som jag tycker är det mest skrämmande. Det att jag inte får veta hur framtiden kommer att se ut och vad som kommer att hända.

Jag är tämligen teknikintresserad måste jag säga och jag är väldigt intresserad av Internet. De senaste åren så har olika tekniskas prylar utvecklats enormt mycket. Internet har de senaste cirka 10 år sedan utvecklats oroligt snabbt och fortare går det. Att man en dag inte får vara med och se hur det kommer att se ut i framtiden skrämmer mig.

Likadant är det med staden jag bor i. Den har också utvecklats mycket de senaste åren. Enormt mycket positivt har hänt. Det finns dessutom stora planer på hur staden skall utvecklas i framtiden. Planer som jag verkligen skulle vilja se om de förverkligas någon dag. Men i och med att jag förr eller senare kommer att dö så kommer jag inte få uppleva detta.

Ärligt talat så tycker jag att det känns lite tråkigt att det är så. Tanken på det är faktiskt lite sorgesam. Bara för att man en dag kommer att dö så får man inte uppleva framtiden.

Vad är alternativt

Finns det något som man kan göra för att få uppleva världen i framtiden och se hur allt blir? Svaret är väl att det finns lösningar men att de finns bara i ens fantasi, ej i verkligheten.

Att få leva i verkligheten och inte dö en vacker dag är ett alternativt. Det vore kanske rätt kul, åtminstone om man slapp att åldras. Att en dag fylla 1.000 år kanske inte är så roligt. Men slapp man åldras så skulle jag nog gärna vilja leva för alltid.

En annan lösning vore att bli nedfrusen nu och sedan upptinad om ett par hundra år. Tanken är fascinerande men samtidigt så är det bara ett sätt att skjuta upp sin död en längre tid. Även om jag exempelvis skulle bli upptinad år 2519 så skulle jag ändå dö en en dag. Jag skulle säkert då ha samma tankar och känslor som jag har nu, att jag inte får se hur framtiden kommer att se ut.

Acceptera sanningen

Det är väl bara att acceptera att vi alla kommer att dö en dag, även jag. Vi lever bara en kort tid här på jorden, vissa länge, vissa betydligt kortare. Man kommer aldrig får veta hur framtiden kommer att se ut och vad som kommer att hända. 

Allt man kan göra är att fantisera om det och fundera på det så länge man lever. 

Fotot ifrån Visual hunt

Kategorier
Personligt

Döden är inte det jag egentligen är rädd för

Jag fick en gång i tiden frågan om jag är rädd för att dö. Efter en kort betänketid så insåg jag vad mitt svar på frågan är. – Nej, jag är inte rädd för döden, jag är snarare rädd för att inte längre få leva.

Döden och livet

För det är så att det inte är döden i sig som skrämmer mig. Jag är inte det minsta rädd för att en gång i tiden dö. Det är kanske det mest naturliga vi gör i våra liv, något som alla slutligen gör. Det finns ingen anledning till att vara rädd för detta, döden är lika naturlig som födseln, något vi alla går igenom.

Jag är inte rädd för det som skall hända med mig efter det att jag har dött. Jag tror inte på något liv efter detta liv. När vi dör så dör vi för alltid, allt blir svart och stilla. Döden är ingen fortsättning på något, det är slutet på allt tror jag.

Det som skrämmer mig lite dock med själva döden är hur de jag lämnar efter mig kommer att reagera. Jag vet själv hur svårt jag tror att jag kommer ta det om vissa personer i min närhet dör före mig. Bara tanken på det kan vara smått knäckande ibland.

Men som sagt, det är inte döden som skrämmer mig utan det jag är rädd för är att inte längre få leva. Den dagen jag dör går jag miste om allt i mitt liv. Det är inte bara nära och kära jag tänker på utan vardagen i sig och kanske framförallt framtiden.

När livet slutar

När döden kommer och tar mig så innebär det att jag aldrig kommer att få vet hur det kommer att bli i morgon. Hur mitt liv kommer att bli, hur staden jag bor i kommer att utvecklas, eller hur landet och världen kommer att förändras. Alla de planer och visioner som finns runt omkring mig kommer jag aldrig få uppleva resultatet av.

Det är just det att inte få några svar på hur morgondagen kommer att bli som skrämmer mig mest. Det är inte döden i sig som är skrämmande, det är att inte längre få leva.

Foto via VisualHunt.com