Kategorier
Personligt

Min musikkarriär eller snarare brist på en sådan karriär

Jag kan inte spela några instrument allt, dessutom så kan jag inte heller sjunga. Man kan mycket väl säga att jag är helt tondöv och att jag dessutom saknar alla spår av någon som helst taktkänsla. Så min musikkarriär är helt obefintlig, även om jag flera gånger har försökt lära mig att spela något instrument.

Starten av min musikkarriär

När jag gick i grundskolan, jag tror att det var i lågstadiet, så var det mer eller mindre tvång att vi skulle lära oss att spela ett instrument. Ett instrument i detta fallet var blockflöjt. Så vi satt i stort sätt en hel klass i ett klassrum efter lektionstid och blåste i varsin flöjt. Det ljud som lämnade klassrummet måste ha varit hemskt. Läraren vi hade kunde inte haft det så lätt när han eller hon (har inget minne av vem det var) tvingade höra på detta vecka in och vecka ut. Det måste ha låtit helt förfärligt.

Det var här min musikkarriär började, men den gången blev den inte långvarig. Jag tröttnade rätt så snabbt vill jag minnas och övertalade mina föräldrar att kära sig att spela blockflöjt inte var något för mig.

Det skall hör tilläggas att mina föräldrar kunde spela instrument, även om de inte gjorde det så ofta. Så det var i mitt fall ingen DNA-sträng med brist av musikalitet som hade gått i arv. Vi hade vill jag minnas instrument hemma under min uppväxt.

Ett tag så hade vi en elorgel, en billig en som var gjord av plast. På den lärde jag mig faktiskt att spela en melodi, jag tror att det var Stilla Natt. Jag lärde mig dock att spela den med ett finger och troligen i totalt fel takt. Det är nog det största framsteg jag har gjort i min musikkarriär.

Fler försök under åren

Jag har gjort betydligt fler försök till att få igång min musikkarriär i mer äldre år. Det var faktiskt så att jag när jag var runt 25-30 köpte mig en akustisk gitarr. Jag hade dock lika obefintliga framsteg med att lära mig spela på den som jag hade med blockflöjten i grundskolan och med familjens elorgel. Det var som så att jag mest satt och klinkade lite på strängarna, utan att lära mig några ackord eller liknade. Dessutom så misstänker jag att den var så långt ifrån välstämd som en gitarr bara kan vara. Jag hade ju ingen aning om hur man skulle stämma den rätt, är som sagt helt tondöv.

Numera så har jag en sambo och hon är väldigt musikalisk och har några instrument. Bland annat så har hon ett keyboard. Rättare sagt så har hon två, men bara ett står framme. Jag har faktiskt försökt att lära mig att spela på denna, nu var det verkligen dags att få fart i min musikkarriär.

Så jag införskaffade för ett par år sedan ett antal böcker som var till för att lära sig spela piano om man var en extrem nybörjare. Jag försökte verkligen en hel del med detta men det gick inget vidare. Helt värdelös är jag dock inte, jag kunde lära mig att spela en del ackord. Men det gick bara att ta ett ackord, att sedan byta till ett annat och sedan till ytterligare ett annat, ja då tog det stopp. När jag fick fundera vid varje ackordbyte på hur jag skulle sätta ner fingrarna gjorde att det minste spår av melodi försvann snabbt.

Musiken i framtiden

Ibland så får jag lust att skaffa mig ett instrument bara för att ge min musikkarriär ytterligare en chans. Men jag inser snabbt att det vore bortkastade pengar. Jag kommer aldrig att lära mig att spela något instrument, det är bara att acceptera.

Sen så har vi det där med sången, jag kan inte heller sjunga. Är lika tondöv och saknar taktkänslan även där. Om något säger ut mig att sjung lite och gör det i tonarten C så ser jag ut dom ett frågetecken modell större. Tonarten C? För mig så låter allvarligt talat alla tonarter precis likadant, jag hör ingen som helst skillnad på dom.

Så min musikkarriär den är obefintlig och den kommer alltid att vara det. Jag får helt enkelt acceptera detta, även om det är smått trist. För det vore trevligt att kunna spela ett instrument, det ser så kul ut.

Foto ifrån VisualHunt.com

Kategorier
Personligt

Min personlighet, hur den är

Min personlighet kanske enligt några, eller eventuellt många, är lite konstig och udda. Personligen så tycker jag att den är väldigt normal. Jag skulle i alla fall inte vilja ändra något av den eftersom jag är så nöjd och trivs så bra med den.

Min personlighet

Vad är det då som jag menar med min personlighet? Det finns självklart en massa olika saker som jag skulle kunna ta upp här. Men det är speciellt ett område som jag kommer att fokusera på, nämligen hur jag är i relationer med andra människor.

För grejen är att jag har svårt för att umgås med mer än en person åt gången. Är vi tre, eller fler, så tycker jag att det är väldigt jobbigt och obekvämt. Jag trivs inte alls i sådana situationer om jag skall vara ärlig.

Är det så att jag befinner mig i ett sällskap, där vi som sagt är tre eller fler, så blir det automatiskt att jag drar mig undan, även om jag befinner mig rent fysiskt på plats. Jag blir tystlåten, säger sällan något såvida jag inte blir tilltalad. Blir jag det, att någon till exempel ställer en fråga till mig, så svarar jag oftast kortfattat. Jag säger inte mer än nödvändigt, som om jag underförstått vill säga att ”snälla tilltala inte mig, lämna mig ifred.”

Ett exempel på en situation

Som ett exempel på en situation som rör min personlighet och det jag skrev om ovan är när jag har varit ute på resuarang med flera andra. Det har varit sällskap på 10-15 personer, långt över min gräns där jag känner mig trygg och säker med andra ord.

Jag kan ha suttit tyst för mig själv i min egna lilla bubbla när någon exempelvis har frågat om min mat var god, bara för att ta ett exempel. Den som ställer frågan menar säkert väl, kanske tyckte han/hon att alla andra hade ignorerat mig och nu ville personen vara trevlig och låta mig komma med in i diskusionen.

Men för mig är detta något som stör mig och som gör mig irriterad. Jag vill bli lämnad utanför den sociala gruppen som existerar just då, jag vill befinna mig i min lilla bubbla för mig själv. Så i en situation som den så kanske jag bara svarar ”sådär” och sedan vänder blicken åt ett annat håll.

Hur vill jag att det skall vara

Så hur vill jag då att allt skall vara? Hur skulle en bra situation vara för att matcha min personlighet?

Jo, jag skulle nog allra helst vilja vara osynlig. Ja, inte på riktigt alltså, men på ett sådant sätt att ingen skulle lägga märke till mig. Jag skulle kunna befinna mig mitt i en social grupp utan att någon egentligen såg mig där. Inte bokstavligen osynlig men ändå på ett sådant sätt att folk skulle ignorera mig fullständigt.

Jag skulle kunna stå mitt i centrum i en grupp, men ändå befinna mig strax brevid. Eller allra helst en bra bit ifrån, trots att jag står mitt i. Det är svårt att förklara, jag vet det. Men är det så att jag verkligen måste befinna mig i ett sällskap så vill jag allra helst att ingen lägger märke till mig.

Det perfekta för min personlighet

Allra helst så vill jag undvika att befinna mig i situationer där jag är tillsammans med mer än en annan. Kan jag låta bli att hamna i sådana situationer så passar det min personlighet perfekt.

Men det är inte alltid det blir så att man kan undvika det. Då är det bara att bita ihop och krypa in i min lilla bubbla. Där vill jag befinna mig ifred och vill allra helst att ingen stör mig någon enda gång.

Man kan slutligen ställa sig en enkel liten fråga – Är jag osocial?

Ja, jag är den första att erkänna det. Jag är verkligen osocial men jag trivs med det, väldigt bra. Det är helt enkelt som så att jag trivs bäst ensam eller med ytterligare en person. Max en person.

Foto ifrån Visualhunt

Kategorier
Personligt

Ett analogt liv är något jag strävar efter

Jag har på sista tiden mer och mer känt att jag vill gå över till ett analogt liv. Åtminstone mer än vad jag lever idag. Jag vill lägga ifrån mig dator och telefon och mer och mer använda mig av det vi människor använde innan den digitala revolutionen. I alla fall så vill jag göra detta inom vissa områden. Jag tror inte att jag är mogen och redo för att helt och hållet bli analog.

Ett analogt liv, vad är det

Vad mena jag då med ett analogt liv? Jo, helt enkelt så vill jag byta ut vissa av de saker jag idag använder en dator eller en telefon till och i stället som sagt lösa det som skall göras på ett mer gammeldags sätt.

Ett exempel på detta är att jag de senaste åren har använd mig av en digital kalender. Mest så är det Googles kalender som jag har använt. Jag har dels en privat sådan och dels en på jobbet, båda dessa är synkroniserade till mi. Sån mobiltelefon. Det fungerar helt perfekt, det finns egentligen inget att klaga på.

Inget förutom det att jag mer och mer den sista tiden har känt att det inte känns helt rätt att ha det så. Så runt julen 2019 så köpte jag mig en Filofax. Jag har haft många sådana tidigare i mitt liv. Man kunde ofta sig mig bära runt på en liten kalender ifrån Filofax. Nu har jag dock köpt en stor, en i A5.

Så numera så skriver jag upp allt som skall göra eller som kommer att hända i denna kalender. Skall sanningen fram så använder jag fortfarande mina kalendrar ifrån Google. Man kan väl säga att jag befinner mig i en liten övergångsperiod. Jag kommer säkert inom kort att fasa ut åtminstone den privata kalendern och förhoppningsvis även jobbkalendern inom en inte allt för avlägsen framtid.

Skriva för hand

Mer än halva min Filofax består faktiskt av anteckningspapper, åtminstone ungefär halva pärmen är fyllda med sådana. Detta för att jag vill skriva mer och mer för hand i stället för att använda mig av datorn.

Detta egentligen av två anledningar, minst två anledningar. Dels har jag märkt då jag har varit tvungen att skriva för hand att min handstil har blivit betydligt sämre med åren. Inte för att jag vill påstå att den någonsin har varit bra men den har blivit betydligt värre den sista tiden.

Så genom att skriva mer för hand så kommer jag förhoppningsvis att träna upp min handstil till den graden att till och jag med kan tyda krumelurerna och se vad det står. Det är i alla fall målet med detta.

Sen så finns det ytterligare ett argument, och det är viktigare. Jag har hört att man lär sig mer och kommer ihåg mer om man skriver för hand jämfört med att skriva för på en dator. Detta faktiskt ett argument som jag har tänkt ofta på när jag är på jobbet. Jag arbetar på en gymnasieskola och elever i dagens skola får någon dator eller platta allt tidigare och tidigare nu. Detta tycker jag faktiskt är fel. Det skall inte vara skolans uppgift att lära barn och tonåriga att använda en dator. Skolans uppgift är att lära eleverna hur en penna och ett papper används, plus att söka efter information i böcker. Det tror jag eleverna lär sig mer på.

Så jag skriver faktiskt mer och mer för hand numera, både för att få en snyggare handstil men även för att kunna lära mig saker lättare. Det fastnar alltså lättare i hjärnan om man skriver för hand i ställer för på datorn.

Ett analogt räknande

Jag funderar nu dessutom på att köpa mig en miniräknare igen. Sådana har jag haft många av genom åren. Det var ju det man använde sig av när jag gick på gymnasiet.

Visst, det absolut bästa vore kanske att använda sig av penna och papper när man räknar. Absolut, det tror jag faktiskt jag skulle ha väldigt stor nytta av. För en tid sedan så skulle jag räkna ut lite division med hjälp av just penna och papper och det tog en stund innan jag kom på hur jag skulle göra. Jag hade helt enkelt glömt bort detta eftersom jag använder mig av en räknare eller en dator allt för mycket.

Dessutom så saknar jag lite att sätta sig ner med en bit papper och en penna och exempelvis räkna ut en tredjegradsekvation, en integral eller en derivata.

Men vissa saker är lite för krångliga att räkna ut för hand, åtminstone på tok för tidskrävande. Då kan en räknare vara bra att ha. Nu använder jag mig av Excel eller en kalkylatorapp i telefonen, men jag vill ha en riktig räknare. Det är visserligen inte en analog tingest, men det är ingen dator eller telefon.

Dessutom, om man skall vara helt ärlig, så finns det väl inte mycket som är roligare än att sitta och ”leka” med en bra grafisk miniräknare och upptäcka allt vad den kan göra. Det är något som jag ser fram emot.

Analoga böcker i stället för digitala

Att läsa en bok är också något som jag kan tänka mig att via ett analogt sätt. Under de senaste åren så har jag läst mycket digitalt, alltså böcker i främst då telefonen. Men jag har under de sista månaderna känt att jag hellre vill hålla en riktig bok i mina händer när jag läser i ställer för en telefon. Det känns både mer äkta och framförallt mer trevligare att göra så.

Så, det kommer nog bli som så att det blir mer och mer analoga böcker för min del i framtiden skulle jag tro. Det känns som ett stort steg  i rätt riktning.

Fotografering då, hur blir det med det.

Det vore ärligt talat kul att fotografera analogt också, med andra ord med en filmrulle i kameran i stället för med ett minneskort. Men det är en konstart som mer eller mindre är utdöd idag tyvärr. När jag gick på högstadiet så läste jag fotografering som ett tillvalsämne och då tillbringade jag några timmar i veckan i skolans fotolaboratorium, för ju vi hade ett sådant på min högstadieskola. Man kan ju undra om det finns några skolor som fortfarande har det.

Sen så fotograferade jag mycket med diafilm i många år. Jag tog en massa kort, skickade in dom till ett laboratorium. När de kom tillbaka sedan så var det bara att klippa isär de filmremsor med fyra fem bilder och sedan rama in dem. Därefter så fick man ta fram en projektor och en projektorduk för beskåda resultatet.

Det var en helt annan känsla på den tiden som ni förstår. Visst, det är lätt att nu ta ett kort med mobilen (det är så jag fotograferar mest) och direkt se resultatet. Blir det helt värdelöst så är det bara att radera. Är det hyfsat bra så redigerar jag det i telefonen och förhoppningsvis använder det till något sedan. Fast det vanligaste är väl att det bara blir liggandes tillsammans med de tusentals fotografier jag har i min telefon eller bland d tiotusentals foton jag har i datorn.

Saker som är svårt att göra i ett analogt liv.

Det finns dock vissa saker som är svåra att göra i ett analogt liv. Jag är till exempel en stor fantast och en frekvent användare av Twitter. Detta kan bli svårt att få till analogt. Okey, jag kan gå runt och klistra upp Post-IT-lappar med det som jag vill ha sagt. Är det någon som gillar det jag har skrivit så kan de rita ett hjärta på lappen. Vill de dela mitt budskap så kan de alltid skriva av det och hänga upp det på egna lappar. Är det till och med så att det finns några som vill följa mig (digitalt så har jag nästan 900 följare) så är de mer än välkomna att gå efter mig i raka led.

Att blogga är något annat som är svårt att göra analogt kanske. Eller är det, det? Egentligen, om jag skall vara ärlig, så bloggar jag bara för att det är kul att skriva. Jag är inte så noga med om jag har några läsare. Så i princip så skulle jag kunna skriva alla mina blogginlägg på papper och sätta in i en pärm.

Sammanfattningsvis, jag vill gå över mer till ett analogt liv men jag är samtidigt fullt medveten om att det inte är möjligt alla gånger. Men lite kan alltid förändra mig tycker jag.

Fotokredit: R✿an ℉✿urie on Visualhunt.com / CC BY-NC-ND

Kategorier
Personligt

Dö skall vi alla göra en vacker dag

För snart två år sedan så skrev jag ett blogginlägg om döden, eller snarare om hur jag känner inför min egen död. Jag kommer att dö en dag, det är jag väldigt säker på. Men jag är inte helt säker på att jag vill det faktiskt. Jag är ärligt talat lite kluven.

Dö kommer jag att göra

Förr eller senare så kommer jag att dö, det är jag fullt medveten om. Men jag vet inte när det kommer att inträffa och tur är väl det. Tänk om man redan ifrån starten, alltså sin födsel, visste om vilken dag och vilket klockslag som man skulle dö. Hur kul vore det att veta att nu är det ett år kvar, en månad, en vecka eller en dag.

Tänk att vakna upp en morgon och veta att idag är det dags, idag kommer jag att dö. Vad skulle man göra de timmar som man hade kvar av sitt liv? Äta något gott, ta förväg av nära och kära och sedan lägga sig ner på sängen och vänta på det sista andetaget.

På sätt och vis så låter det betryggande att veta hur lång tid man har kvar att leva, att man har gott om tid till att göra allt det man vill göra. Men samtidigt låter det fruktansvärt jobbigt att ha en nedräkning till dagen D, D som i döden.

Det är nog bättre att man inte vet om exakt när man skall lämna jordelivet. Även om det kan vara obehagligt så tror jag ändå att döden skall komma och överraska en när det till slut är dags.

Att dö skrämmer mig inte

Det där med att man en dag skall möta döden skrämmer mig inte det minsta. Jag brukar tänka som så att jag är inte rädd för att dö, jag är bara rädd för att inte få leva.

För det är det där att allt tar slut en vacker dag som jag tycker är det mest skrämmande. Det att jag inte får veta hur framtiden kommer att se ut och vad som kommer att hända.

Jag är tämligen teknikintresserad måste jag säga och jag är väldigt intresserad av Internet. De senaste åren så har olika tekniskas prylar utvecklats enormt mycket. Internet har de senaste cirka 10 år sedan utvecklats oroligt snabbt och fortare går det. Att man en dag inte får vara med och se hur det kommer att se ut i framtiden skrämmer mig.

Likadant är det med staden jag bor i. Den har också utvecklats mycket de senaste åren. Enormt mycket positivt har hänt. Det finns dessutom stora planer på hur staden skall utvecklas i framtiden. Planer som jag verkligen skulle vilja se om de förverkligas någon dag. Men i och med att jag förr eller senare kommer att dö så kommer jag inte få uppleva detta.

Ärligt talat så tycker jag att det känns lite tråkigt att det är så. Tanken på det är faktiskt lite sorgesam. Bara för att man en dag kommer att dö så får man inte uppleva framtiden.

Vad är alternativt

Finns det något som man kan göra för att få uppleva världen i framtiden och se hur allt blir? Svaret är väl att det finns lösningar men att de finns bara i ens fantasi, ej i verkligheten.

Att få leva i verkligheten och inte dö en vacker dag är ett alternativt. Det vore kanske rätt kul, åtminstone om man slapp att åldras. Att en dag fylla 1.000 år kanske inte är så roligt. Men slapp man åldras så skulle jag nog gärna vilja leva för alltid.

En annan lösning vore att bli nedfrusen nu och sedan upptinad om ett par hundra år. Tanken är fascinerande men samtidigt så är det bara ett sätt att skjuta upp sin död en längre tid. Även om jag exempelvis skulle bli upptinad år 2519 så skulle jag ändå dö en en dag. Jag skulle säkert då ha samma tankar och känslor som jag har nu, att jag inte får se hur framtiden kommer att se ut.

Acceptera sanningen

Det är väl bara att acceptera att vi alla kommer att dö en dag, även jag. Vi lever bara en kort tid här på jorden, vissa länge, vissa betydligt kortare. Man kommer aldrig får veta hur framtiden kommer att se ut och vad som kommer att hända. 

Allt man kan göra är att fantisera om det och fundera på det så länge man lever. 

Fotot ifrån Visual hunt

Kategorier
Personligt

Sociala medier är egentligen inget för mig

Många tror en sak om mig, att jag gillar sociala medier och att jag kan mycket om det. Sanningen ligger fjärran ifrån detta. I alla all så är jag inte så där vidare förtjust i det. Jag kanske kan lite om ämnet, i alla fall grunderna. Är ingen expert i ämnet dock, långt ifrån detta.

Sociala medier i mitt liv

Jag är relativt sparsmakad när det gäller de olika tjänsterna som finns i området som kallas för sociala medier.

Den tjänst som jag är mest förtjust i, ja egentligen den enda tjänsten jag gillar, är Twitter. Jag har använt mg av Twitter i mer än 10 år nu, jubileumsdagen var den 13 mars i år. Denna tjänst är fortfarande lika rolig att använda som den var när jag började 2009. Egentligen så har den bara blivit roligare med åren.

Mikrobloggar, som Twitter är, är något som passar mig. Att snabbt skriva ihop några rader om vad jag gör, tycker och tänker och sedan publicera detta för mina följare är helt perfekt tycker jag. Det är enkelt och man når ut till många. I skrivande stund så har jag strax under 900 följare. Jag drömmer om att nå 1000 men det ser ut att vara något som förblir en dröm. Jag har i samma skrivande stund publicerat cirka 32,400 inlägg, vilket grovt räkna blir 3200 om året. Detta är i sammanhanget inte så mycket, de finns ju de som skriver 25–50 inlägg om dagen. Så även om jag nu gillar Twitter så är jag ingen jättestor fanatiker av det.

Andra tjänster jag använder mig av

Jag har ett konto på Facebook där jag då och då publicerar inlägg. Men ärligt talat så är jag inte längre så förtjust i denna tjänst. Jag tyckte mer om den för ett antal år sedan. Nu är jag kvar mest för att jag är en av de som administrerar min arbetsplats sida på Facebook och då krävs det att jag har ett personligt konto också.

Jag har också ett konto på LinkedIn men det använder jag inte så mycket. Jag loggar in några gånger i veckan för att ”kolla läget” men jag publicerar aldrig något där.

Det är väl de tjänster inom sociala medier som jag använder mig av i dagsläget. Jag har ett konto på Instagram som inte används. Hade faktiskt två konton en gång i tiden men plockade bort ett. Lade ut foton på dessa båda konton men tröttnade på det och raderade alla foton. Instagram är inget för mig helt enkelt.

Fast precis som jag sköter min arbetsplats Facebook-konto så sköter jag också jobbets Instagram. Så jag är en Instagrammare, dock ej privat.

Sen så finns det en massa andra tjänster som jag inte har någon koll på och som jag aldrig har testat. Mest för att det helt enkelt inte intresserar mig. Skulle jag få bestämma själv så skulle den enda tjänsten som jag skulle bara aktiv på vara just Twitter.

Expert på sociala medier

Ibland så ser man människor som titulerar sig som ”sociala medier experter”. Jag vet inte hur de har fått denna titel, har de gått en universitetsutbildning eller liknande? Eller tycker de själva att de har en sådan kompetens att de med gott samvete kan skriva denna titel på sina visitkort och i sitt CV.

Jag är långt ifrån en expert i ämnet, verkligen inte. Vill inte hellre vara det, har inget intresse i att ha denna titel eller i själva ämnet i sig.

Fast en sak kanske jag skall erkänna – Jag har en utbildning i ämnet. Jag har läst en kurs på Luleå Tekniska Universitet för en del år sedan som heter Design med hjälp av Sociala Medier. Jag vet dock inte om det gör mig till en expert i ämnet.

En sak slår mig så här slutligen. Jag är inte direkt sociala i det verkliga livet om jag skall vara ärlig. Och som sagt så är jag inte heller sociala på nätet. Så sociala medier är därför inget för mig, kanske borde satsa mer på osociala medier.

Foto från Visual Hunt

Kategorier
Personligt

Spöken och kontakten med dem i min vardag

Inledningsvis så vill jag göra en sak helt klar – Jag tror inte på spöken. Jag tror definitivt inte på att vi människor (och för all del även djur) kan ”gå igen” efter det att vi har lämnat jordelivet.

Men detta inlägg kommer att handla om en massa mystiska händelse som jag har varit med om de senaste åren. Händelser som de flesta säkert klassar som närkontakt med andevärlden. Själv tror jag att det finns en mer naturlig förklaring till allt.

Spöken i lägenheten

Allt det jag nu kommer att skriva om har hänt i lägenheten där jag och min sambo bor. Jag har varit med om några händelser på ställen som inte rör hemmet. Men dessa lämnar jag åt sidan för denna gång, finns kanske tillfällen att återkomma till dem i framtiden.

Jag kommer inte att redogöra för vad som har hänt i något kronologisk ordning, utan hoppa lite fram och tillbaka i tiden. För vissa saker har hänt ofta genom åren. Men jag skall börja med det allra senaste som hände, det var någon gång i april 2019.

Jag vaknade under natten av att jag kände att det blåste kall luft på min högra arm. Det kändes som om någon andades på den, på nära håll. Jag låg på rygg och hade armen utanför täcket. På min högra sida så ligger min sambo och jag var helt säker på att det var hon som låg med sitt huvud nära min arm och andades mot den när hon sov. Så jag brydde mig inte om det så mycket utan försökte somna om.

Men så kom jag att tänka på att en människas andedräkt inte brukar vara så kall som den luft som träffade min arm. Jag vände mig om för att se om det var min sambo som andades på mig. Då upptäckte jag att hon låg på sidan med ryggen mot mig. Så jag vet inte vad det var för kall luft som träffade min arm på ett sådant sätt att det kändes som andetag.

Den unga kvinnan i lägenheten

Vid ett par tillfällen så har jag dessutom sett en skepnad av en människa i vår lägenhet. Det har hänt två gånger och det är de enda gångerna jag har sett ett spöke.

Första gången var för ett antal år sedan. Jag stod i köket vid spisen och tittade hastigt in i sovrummet. Där, vid en garderob, stod en ung kvinna i cirka 17–20 års åldern. Hon var iklädd en blå klänning och hade ett vitt förkläde. Jag såg henne en stund sen försvann hon.

En annan gång så stod jag på vår balkong, har för mig att det var framåt kvällen. När jag tittar åt höger så får jag se samma tjej stå i dörren ut till balkongen och tittar på mig. Även nu iklädd en blå klänning och vitt förkläde.

Känslan av spöken

Dessa händelser är de mest uppenbara kontakterna jag har haft av spöken i vår lägenhet. Men många gånger så har jag haft en känsla av att jag inte är ensam. Det har inträffat flera gånger att jag känner att någon står bakom mig och tittar mig över axeln när jag sitter och jobbar. Men det är aldrig någon där. Jag har också upplevt det som att någon går förbi mig ibland fast att jag är ensam. Det har också hänt några gånger att jag upplever det som om någon går ifrån sovrummet, genom köket och ut i hallen. Det är en sådan där riktigt intensiv känsla av detta även om jag inte någonsin har sett någon gå så vid dessa tillfällen.

Jag är inte ensam om att ha kontakt med spöken i lägenheten. Min sambo säger att hon nattetid har upplevt det som om att någon sätter sig på sängen även fast ingen gör det.

Som sagt, jag tror inte på spöken även om jag nu har varit med om en del oförklarligt. Det finns säkert en naturlig förklaring. Det mest naturliga är kanske att det är hjärnspöken, alltså ren inbillning. Det finns troligen andra mer vetenskapliga förklaringar på det jag upplever som spöken. Men som sagt, jag tror att det mest logiska är att det inte är några väsen som spökar utan min egen hjärna.

Foto ifrån Visualhunt.com

Kategorier
Personligt

Påsk, hur jag har firat denna helg genom åren

När detta skrivs så är det påsk. Rättare sagt så är det långfredagen 2019. Jag firar inte denna helg på något sätt numera. Påskhelgen är inget annat för mig än några dagar ledigt. Men det har inte alltid varit så. När jag var yngre så var helgen något som vi firade och det var enligt vissa fasta rutiner som återkom år efter år.

Hur jag firade påsk förr om åren

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om hur vi i min familj firade jul och att julfirande mycket byggde på att vi åt på tok för mycket. Sättet vi har firat påsk har också till stor del inneburit att vi äter, om än i mindre utsträckning jämfört med julhelgen.

När jag var ung så firade vi alltid påsk hos min farmor och min pappas faster. Dessa båda delade bostad en bit utanför Halmstad. Vi samlades alltid hos dem båda på påskafton. Förutom de båda och vi fem i min familj så var min pappas syster med man och dotter (min kusin alltså) med. Ibland även min morfar, vi bodde alltid hemma hos honom inne i centrala Halmstad.

De fasta rutinerna

Vi samlades alltid på eftermiddagen och påskfirandet inleddes med fika. Jag har inga minnen vad som hände innan vi åkte iväg till farmor. Men troligen så tog vi det bara lugnt på förmiddagen, åt någon lättare lunch kanske för att sedan åka iväg.

Efter fikat så gick vi alltid en promenad, jag tror nästan att det var samma runda varje år. Vad jag minns nu så var det alltid snö runt påsk. Troligen så minns jag fel, det borde ha varit mer vårväder några år. Men tänker jag tillbaka på dessa promenader nu så ser jag bara enorma mängder snö.

Väl tillbaka hemma hos farmor så tog vi det bara lugnt ett tag. Har inga större minnen om vad vi hittade på men jag tror nog att de vuxna satt och pratade och vi barn spelade något spel eller så.

Strax innan 18:00 så begav vi oss ut igen, då skulle vi iväg till en idrottsplats som låg några hundra meter bort. Där var det en stor påskeld, något som mest förekommer i den västra delen av landet har jag förstått. Det sköts också av en massa fyrverkerier minns jag.

När det var över så begav vi oss åter tillbaka till min farmors hem, nu för att äta en påskmåltid.

Maten under påsken

Vi åt en massa på påskaftons kväll. Men som sagt inte lika mycket som under julen. Men det var framför allt ägg som åts och detta i stora mängder. Det var dessutom sill, köttbullar, lax, prinskorv och troligen också Janssons frestelse plus mycket mer.

Troligtvis så åts det också en massa godis konstant under dagen. påsk är den dag på året då vi svenskar äter mest godis och vi i min släkt var troligen inte något undantag.

Påsk under senare år

Jag har inget minne av när jag var med och firade påskhelgen hos farmor för sista gången. Men firandet avtog väl så småningom. Pappas faster dog och då flyttade min farmor in till en liten lägenhet inne i Halmstad. Jag har inget minne av att vi firade påsk där någon gång.

Vi firade säkert påsk i min familj hemma i vårat hus under många år sedan. Mina föräldrar sålde huset för många år sedan och vi har varit i den lägenheten de köpte och haft påskfirande några gånger. Har också varit hos min bror något år och firat denna högtid.

Men de senaste åren så har det inte blivit något påskfirande alls. Påsk är som sagt numera några dagar ledighet, inget annat än så. Jag äter inte någon påskrelaterad mat så som ägg och sill längre. Det blir vanlig mat helt enkelt. Lägenheten dekoreras inte med något påskris med färgglada fjädrar eller små gulliga kycklingar i olika storlekar.

Påsken är ingen högtid för mig längre, det är bara några dagar med vila och återhämtning.

Fotokredit: swetlanahasenjäger från Visual Hunt / CC BY-NC-SA

Kategorier
Personligt

Administratör innefattar mer än att vara administratör

Jag arbetar som administratör på en gymnasieskola. Mina arbetsuppgifter borde då med andra ord vara rent administrativa. Men så är det inte, mina arbetsuppgifter innefattar så mycket mer. Det gör att den ena dagen inte är den andra lik, vilket naturligtvis är en fördel. Jag vet inte vad som väntar under dagen när jag anländer på morgonen.

Mitt liv som administratör

Det första jag gör när jag kommer på morgon är att öppna upp skolan. Jag är nämligen nästan alltid först på plats på morgonen. Så jag går runt och låser upp de dörrar som skall låsas upp och jag tänder ljuset i alla korridorer. Sen efter det så kollar jag om det finns några meddelande på telefonsvararen, vilket det oftast gör. Därefter så tömmer jag vår brevlåda, finns det post som skall till någon specifik i personalen så går jag och lämnar det på deras skrivbord. Efter detta så så tar de vanliga rutinerna slut. Vad som händer sen är olika ifrån dag till dag.

Men mina uppdrag som administratör innefattar bland annat att jag har koll på elevernas närvaro, eller snarare frånvaro. Jag registrerar också alla nya elever när de börjar och även personal som börjar hos oss. Är det någon som slutar så ser jag dessutom till att avaktivera dom.

Jag hanterar också alla elevers busskort, ser till att eleverna, och även personalen. Har fungerande datorer. Är det något som krånglar skickar jag dom på service. Jag sköter inköp av många av våra produkter, till exempel böcker, kontorsmaterial, kaffe och mycket annat. Jag har kontakt med olika leverantörer av varor och tjänster, dessutom så sköter jag kontakten med fastighetsskötare, köket som lagar vår mat som serveras på skolan plus mycket mer än så.

Andra uppgifter än de vanliga uppgifterna som administratör

Men jag gör så mycket mer än dessa vanliga arbetsuppgifter som en administratör skall göra. Det är det som gör att dagarna alltid är olika, att jag inte alltid vet vad som väntar när jag anländer till jobbet.

Jag får ofta rycka in som vikarie på lektioner om någon ordinarie lärare är sjuk eller ledig. Jag sitter dessutom vakt vid en del prov med jämna mellanrum. Detta är sådant som tillhör det normala på skolan. Men det händer andra saker ibland, saker som jag aldrig kunde tänka mig ingick i livet som administratör.

Jag har fått hjälpa elever att fylla i en massa blanketter till exempel. Blanketter för att exempelvis söka studiebidrag. Jag har fått sitta och förklara för en och annan elev om hur man ska söka arbete eller hur man gör för att fixa en lägenhet. Det gäller framför allt för elever som nyligen har kommit till Sverige och inte riktigt förstår hur allt fungerar i vårt land.

Att vara lite av en terapeut

En gång kom en manlig elev in till mig och pratade ut lite då han och hans flickvän hade gjort slut, då fick jag rycka in som lite terapeut. Har ingen större koll på vad som skall sägas i sådana situationer utan satt mest och lyssnade. Förstod att eleven bara ville prata ut lite.

En annan situation då jag var lite av terapeut var när en kvinnlig elev först hade ringt en morgon och sagt att hon inte kunde komma till skolan eftersom hon hade varit med i en trafikolycka under helgen. Några dagar senare kom hon tillbaka till skolan och då kom in till mig och berättade att hon mådde bra och att hon inte ville att några andra på skolan skulle veta om vad som hade hänt, verken elever eller någon i personalen. Men jag förstod att hon ville prata ut om händelse och då jag var den enda, förutom hennes närmsta vän på skolan, som visste vad som hade hänt så fick jag ställa upp och lyssna. Allt jag i detta fall kunde säga var att jag var glad över att hon mådde bra och att jag lovade att inget säga till någon annan.

Det händer faktiskt också rätt så ofta att jag får sitta och lyssna på när andra kollegor pratar ut. Jag har några jobbarkompisar som ofta vill prata om sitt liv med mig, jag får då bara sitta och lyssna och försöka säga något klokt ord då och då. Men det är faktiskt kul, då känns det som om de har förtroende för mig. Det gör mig faktiskt lite stolt och jag sitter gärna ner en stund och lyssnar.

Det bästa med att vara administratör

Så livet som administratör på en gymnasieskola är mer än bara administrativa sysslor. Det gör att det är ett kul yrke, i alla fall som oftast. Ärligt talat, det bästa med mitt jobb är nog inte att vara just administratör utan de tillfällen då jag får chans att prata en stund med eleverna. Speciellt om det rör saker som inte har specifikt med skolan att göra utan rör dem som vanliga ”civila personer”.

Fotot kommer ifrån Pixabay.

Kategorier
Personligt

Styrkor och svagheter kan vara något negativt

På den skola som jag arbetar på så skall alla elever i årskurs 1 ingå i ett nytt projekt. Detta projekt ska, är det tänkt, gå ut på att bygga upp deras självförtroende. De skall få lära sig vilka deras styrkor är och hur de kan använda dessa.

Tanken är bra, i alla fall i grunden, tycker jag. Men trots det så gillar jag inte detta, ser mer nackdelar än fördelar med detta.

Ta fram mina styrkor

Nu i veckan så fick vi i personalen prova på lite av det som eleverna skall göra. Vi fick i uppgift att beskriva ett tillfälle då vi kände oss som bäst och beskriva hur vi kände oss då.

Jag gjorde personlige inte uppgiften av en enda anledning: Att beskriva när man är som bäst är detsamma som att skryta om sig själv och just att skryta tycker jag är fel. Detsamma gäller att ta fram och beskriva sina styrkor, att tala om vad man är bra (eller bäst) på, det är inget annat än skryt.

Jag är rätt för att detta kan användas på fel sätt när eleverna skall göra samma sak framöver. Det kan mycket väl bli så att någon beskriver en situation när han eller hon kände sig som bäst och att de andra eleverna tycker att det var en fjantig situation. Risken är att situationen sedan används för att mobba den elev som redogjorde det hela.

Samma sak kan gälla om en elev berättar om sina styrkor och vad han eller hon är bäst på, med andra ord skryter. Risken är tror jag mycket stor att det sedan används av andra elever till att trycka ner eleven i frågor. Att de till att han eller hon inte ska tro att han/hon är något, se till att han/hon inte är stöddig och så vidare.

Som sagt, tanken bakom projektet är troligen bra men risken är att det används till något negativt.

Mina personliga åsikter

Personligen så vill inte jag visa mina styrkor, jag vill inte vara bäst på något. Vill inte vara sämst heller för den delen men det är bättre att ta fram sina svagheter än sina styrkor. På så sätt så kan man få se vad man kan bli lite bättre på.

Men man får inte bli för bra tycker jag, det måste ligga på en lagom nivå. För det är så jag vill vara personligen, lagom. Varken bra eller dålig, inte ha några styrkor och helst inga svagheter heller.

Man skall vara lagom, inte sticka ut ur mängden. Det är i allafall där i den situationen jag trivs som bäst.

Bilden är ifrån Pixabay

Kategorier
Personligt

Expert mot min egen vilja, det är min situation

Jag är lite av en expert mot min vilja. I alla fall så tror folk att jag kan saker som jag inte kan. Att jag har kunskap som ligger långt ifrån mitt område av vetande. Detta gäller på mitt jobb men också privat inom familjen. Området det handlar om är IT eller rättare sagt så gäller det datorer.

Expert trots att jag inte är det.

Skall man ta jobbet först så lär jag vara ansvarig för IT-området på jobbet. I alla fall så finns det de som tror och tycker det. Jag blev lite av IT-ansvarig av min förra chef, lite mot min egen vilja. Hon tyckte, utan att veta vad jag kunde, att det skulle passa mig.

För en vecka sedan ungefär så träffade jag andra med samma befattning inom koncernen jag är anställd i. En av dessa kollegor presenterade sig som ”ofrivillig IT-ansvarig”. Det är lite så jag känner det också.

Tror nu inte att jag tycker illa om att vara lite av expert inom området, i alla fall i andras ögon. Det är kul, i alla fall oftast. Men vad som är jobbigt är att alla tror att jag skall kunna allt och det på en gång. Sanningen är den att jag inte kan så där jättemycket. Jag är långt ifrån kunnig inom området. Kommer någon med något problem så är det inte ofta jag kan lösa det med en gång. Speciellt inte om det är ett nytt problem. Är det något jag har löst innan så brukar jag fixa det snabbt.

Sanningen är den att jag löser 9 av 10 problem som jag får på mitt bord med hjälp av andra experter, oftast då vår IT-support eller med hjälp av sökningar på Google. Ibland löser jag dessutom problemen med att testa mig fram. Lite try and error fungerar ofta, även om det kan ta sin tid ibland. Oftast är det så att man med det sättet att lösa problem lär sig mest.

Aktuellt problem

Senast idag så fick föreställa en expert på jobbet då en ville ha hjälp med att koppla en skrivare till sin dator. Normalt är det inga problem för mig, men hon hade en Chromebook och då var det något nytt. Jag har, trots att jag har jobbat med Chromebook-datorer i cirka ett och ett halvt år, aldrig kopplat ihop en sådan dator med en skrivare på vårat nätverk. Men efter att hållit på i 10-15 minuter så kunde hon skriva ut det hon ville ha ut. Det vara bara för mig att testa lite, leta i inställningar och sedan till slut lyckas. Hon tackade för hjälpen men jag sa att det var jag som skulle tacka för jag fick lära mig något nytt.

Så alltså, andra på jobbet tror att jag är en expert på datorer och att lösa problem som rör dem eller saker som finns i området runt datorerna. Detta är till exempel skrivare, nätverket eller projektorer. Sanningen är att jag troligen inte kan mer än vad de flesta andra på jobbet kan, det finns nog de som kan mer än vad jag kan dessutom.

Expert privat

Det är inte bara på jobbet jag råkar ut för detta. Privat så är jag också lite expert inom området. Jag får oftast vara support för exempelvis familjen. Oftast kan jag lösa problemen men då oftast med hjälp av en riktigt expert – Google.

Vad kan jag då om datorer? Tja, jag kan Office-programmen hyfsat, Excel lite bättre. Jag kan en del om databaser och en del om SQL. Jag kan koda ihop en webbsida hyfsat bra med HTML och CSS. Dessutom så kan jag hantera en del programvara som jag använder mig av ofta, till exempel Genney.

Men jag är fruktansvärt okunnig på allt det tekniska som rör datorer. Är dessutom helt ointresserad av allt det som finns inne i datorn, hur man kopplar ihop ett nätverk och så vidare. Det är inget som jag gillar att göra. För mig är dator inget mer än ett redskap för att utföra saker jag tycker om att sysselsätta mig med. Datorerna i sig är inget som intresserar mig så mycket.

Men i andra ögon så är jag som sagt expert på datorer och jag förväntas lösa problem snabbt och enkelt. Ibland går det snabbt, ibland tar det längre tid och ibland löser jag inte problemen alls.

Är det en ära att vara expert mot sin vilja

Jag vet inte om jag skall ta det som en ära att folk har så stora förväntningar på mig eller om det snarare är något negativt. Ibland så känns det ärofylld men ibland blir jag så trött på att folk tror att jag kan allt. Speciellt då med tanke på att jag inte kan så mycket och inte vill kunna så mycket inom området då det inte intresserar mig.

Ibland så vill jag bara säga åt de som kommer med problem att de skall söka efter en lösning på Google. Det är troligen så jag kommer att lösa det. Men det är bara att bita ihop och försöka hjälpa till.

Jag skall ju vara en expert, i alla fall enligt andra. I mina ögon så är jag bara en ofrivillig expert.

Fotokredit: Got Credit på Visualhunt.com /CC BY