Släkthistorier

Jag sysslar med släktforskning en del, i alla fall periodvis. Det största arbetet man gör när man släktforskar är att leta och läsa gamla kyrkböcker.  Såsom exempelvis husförhörslängder, födelseböcker och dödsböcker med mera. Något som man däremot tyvärr sällan gör är att dokumentera ner släkthistorier. Det är historier i olika former som jag garanterat kan lova finns i alla familjer.

Släkthistorier som riskerar att dö ut

För visst finns det släkthistorier i alla familjer, det kan vara historier av olika slag. Allt i från någon släktings äventyr i främmande länder till exempelvis om någon släkting som har gjort något mer eller mindre olagligt. Men det kan också vara släkthistorier om det vardagliga livet. Om hon man till exempel arbetade eller hur släktingar var som person, vad de hade för personliga drag och egenheter. Med andra ord, berättelser och fakta av de mest grundläggande saker. Saker som kan visa sig vara en guldgruva för oss efterlevande som vill veta mer om släkten.

Tyvärr så är man allt för dålig på att dokumentera dessa släkthistorier. Jag önskar personligen att jag var intresserade av släktforskning när mina mor- och farföräldrar levde. De hade säkert en massa att berätta om äldre generationer i släkten. Berättelser som nu har dött ut och då även informationen om dessa släktingar. Information som vore guld värd för mig nu.

Pappas faster

Ett exempel är en av min pappas fastrar som jag hade rätt bra kontakt med när hon levde. Hennes pappas familj vill jag veta mer om, mycket mer. Jag önskar så att jag var nyfiken på släkten redan på den tiden hon var vid liv (hon är död sedan många år tillbaka).

Jag ville veta mer om hennes pappa. Men också om en av pappans systrar som har kommit att intressera mig väldigt mycket. Systern, som hette Beata, har jag fått för mig levde ett spännande liv, hon födde ett antal oäkta barn varav alla utom ett dog tidigt, Hon emigrerade troligen till USA men kom tillbaka efter några år. Men hennes dotter, det enda barn som blev vuxen, stannade troligen kvar i USA men jag vet ännu inte var hon begav sig. Jag vet heller inte om hon gifte sig och om hon fick barn i USA, kanske har jag en hel del släktingar där nu på den sidan av släkten.

Men det finns dock en del dokumenterade släkthistorier i min släkt. Jag har i mina ägor en kopia av en lång text (cirka 25 A4-sidor tror jag det är) som min mormors mamma skrev ner om sin pappa som var postiljon. Det är en spännande text att läsa om händelser han var med om när han reste runt i norra Skåne med post. En riktig guldgruva faktiskt.

Jag har i alla fall nu insett att det är dags att ta tag i att dokumentera släkthistorier. Som det är nu så har jag i stort sätt bara min mamma kvar av de generationer som fanns innan mig. Den dagen hon försvinner så riskeras fakta och släkthistorier om min släkt att dö ut för evigt.

Fotot kommer i från Pixabay och är taget av jarmoluk.

Gränser

För en del år sedan så var jag hyfsat aktiv av mig. Jag sprang en del, i alla fall periodvis. Inga längre sträcker kanske men några kilometer åt gången blev det. Sedan så cyklade jag mycket. Dels om jag skulle någonstans men också för skoj skull. Dessutom så gick jag en hel del. Min kropp sätta inga större gränser när det gällde att vara aktiv.

Allt förändrades en dag

En dag förändrades detta, min kropp började må allt sämre. Jag fick helt enkelt allt svårare för att springa och cykla och även för att gå. Efter en massa läkarundersökningar så fick jag en diagnos. Min kropp bar på en sjukdom.

I och med det så blev mitt liv allt mer stillasittande. Jag klarade inte av att vara så aktiv som förr. Detta även om jag visste att jag skulle må bättre av att röra på mig lite.

Vid julen 2016 så beslöt jag mig för att köpa en aktivitetsklocka av märket Fitbit. Den stora anledningen var att jag ville samla in en massa information om mig själv. Men jag insåg efter en hand att den sporrade mig att röra på mig mer och mer.

Främst så var det stegräknare som var intressant för mig. Ju mer tiden gick ju mer motiverad blev jag till att tävla mot mig själv. Det kunde röra sig om att försöka gå fler steg än gårdagens steg. Det kunde också röra sig om att gå mer än vad det genomsnittliga antal stegen den senaste sjudagarsperioden. Hela tiden hittar jag gränser som jag försöker att flytta.

Gränser är till för att flyttas

Det är inte alltid lätt att försöka slå nya rekord eller att flytta gränser. Nu gör jag inte detta varje dag, det skulle inte fungera. Men de dagar som jag gör det kan vara jobbiga. Min kropp kan verkligen säga ifrån. Det kan vara så att benen känns helt borta, att jag inte har några som helst krafter i dem. Ändå så biter jag ihop, bara några steg till. Allt för att slå ett rekord eller nå upp till en viss nivå.

Mest av allt så går jag inne i lägenheten som jag bor i, fram och tillbaka mellan rummen. Jag kan vara nära att passera en eller flera gränser eller att slå ett rekord. Benen kan vara slut, såpass mycket att jag knappt kan stå på dem. Jag kan också ha ont i dem, rejält ont. Ändå så tänker jag ”bara några vändor till sen så är det över”.

Det kan vara jobbigt som sagt och det kan göra ont. Men jag tror i alla fall att kroppen blir starkare, att jag flyttar de gränser av vad jag klarar av. I början av året var det jobbigt att komma över 5000 steg på ett dygn. Nu klarar jag allt som oftast den dubbla antalet steg.

Gränserna sitter i huvudet

Visst så har kroppen en nivå av vad den klarar av att prestera. Men jag tror att mycket är mentalt. Man klarar av mer än vad man både tror och vet. Det är ens tankar som sätter gränserna oftare än vad kroppen gör.

Därför så är det roligt och riktigt skönt att klara av något som man inte trodde man klarade av. Så kände jag första gången jag passerade 10000 steg. Det var en gräns jag trodde var omöjlig för mig att nå men jag klarade den. Dessutom så har jag klarat den många gånger sedan dess. Detta trots att det ibland har varit jobbigt och smått smärtsamt.

Det behövs kanske att man tränar det mentala lika mycket som musklerna och konditionen. Tror det är viktigt för alla, inte bara för mig. Men å andra sidan så tränar väl eliten så oftast och det fungerar ju riktigt bra. Att gå fram och tillbaka om jag gjorde för

I framtiden

Vad är jag då för mål framåt? 15000 steg lockar, mitt rekord nu är strax under 12000. Jag bor nära en sjö som jag gillar men som jag inte har varit vid på ett tag nu. Det skulle vara skoj att gå dit igen. Jag klarar nog av att gå dit men hemåt så kanske det är jobbigare eftersom det är en lång brant backe upp från sjön till min bostad. Det är just uppförsbackar som är jobbigast. Men med lite träning så klarar jag kanske det framåt sommaren, både mental träning då liksom träning med musklerna. Att gå till ICA-butiken för att handla vore skoj. Nu åker jag buss en hållplats, upp för en backa. Sen går jag hem från affären. Att som förr kunna gå både dit och hem vore ett mål att nå framöver.

Fotokredit: Funchye via Visual hunt / CC BY-NC-SA

Drivkrafter

För en par år sedan var jag med och lyssnat på en som pratar om drivkrafter. Med andra ord vad det är som egentligen driver oss framåt och motiverar oss till olika saker. Egentligen så tyckte ha nog innan att detta inte var något för mig. Anser ärligt talat att det är lite smått flummigt om jag skall vara ärlig. Men jag har ändrat mig en hel del måste jag erkänna. Det var faktiskt rätt intressant att höra lite om dessa drivkrafter som finns.

Vilka drivkrafter har jag?

Vi fick börja med att göra en liten test som gick ut på att vi skulle betygsätta 24 olika påståenden om olika saker och ting. Sedan skulle man summera ihop poängen vi hade satt till sex stycken grupper. Dessa sex olika grupper var vart och ett en drivkraft. Sen så skulle vi se vilka två av dessa sex som fick högst poäng, det var de drivkrafter som drev oss framåt.

Mina två drivkrafter som fick högst poäng var den teoretiska drivkraften och den individualistiska drivkraften. Tyckte först att ”jaha, kan det här stämma”. Men när vi sedan fick veta mer om vad de olika innebar så förstod jag att det var slående rätt för min del.

Ta bara det som gäller för den teoretiska biten, att en sådan är intresserad av fakta och att samla in information och vill skaffa sig kunskaper för att utvecklas. Det är ju precis så som jag är. Att man dessutom som begränsning har att man ibland kan gräva ner sig i detaljer och har svårigheter att hantera praktiska problem, det stämmer verkligen på mig.

Den drivkraft som fick näst högsta poäng för mig var den individualistiska drivkraften. Det som kännetecknar en person med denna drivkraft är bland annat att den personen vill ha kontroll över sitt liv. Han vill ha frihet i sitt agerande och är tävlingsinriktad. Detta kanske inte stämmer helt och hållet men i alla fall till en viss del.

Nu så var detta i och för sig min sekundära drivkraft och inte den som driver mig mest. Så det kanske inte är så konstigt då att den teoretiska stämmer mer in på mig än den individualistiska.

Vilka andra drivkrafter finns det?

De fyra andra drivkrafter som finns och som jag inte fick så bra poäng på är Traditionell, Praktisk-ekonomisk, Estetisk samt Social. Det var i den ordning de rankades för mig med den traditionella som nummer tre. Den social som sista och sjätte av de olika drivkrafter.

Fotot kommer ifrån Pixabay och är taget av WimdeGraaf

 

Döden

Jag fick en gång i tiden frågan om jag är rädd för att dö. Efter en kort betänketid så insåg jag vad mitt svar på frågan är. – Nej, jag är inte rädd för döden, jag är snarare rädd för att inte längre få leva.

Döden och livet

För det är så att det inte är döden i sig som skrämmer mig. Jag är inte det minsta rädd för att en gång i tiden dö. Det är kanske det mest naturliga vi gör i våra liv, något som alla slutligen gör. Det finns ingen anledning till att vara rädd för detta, döden är lika naturlig som födseln, något vi alla går igenom.

Jag är inte rädd för det som skall hända med mig efter det att jag har dött. Jag tror inte på något liv efter detta liv. När vi dör så dör vi för alltid, allt blir svart och stilla. Döden är ingen fortsättning på något, det är slutet på allt tror jag.

Det som skrämmer mig lite dock med själva döden är hur de jag lämnar efter mig kommer att reagera. Jag vet själv hur svårt jag tror att jag kommer ta det om vissa personer i min närhet dör före mig. Bara tanken på det kan vara smått knäckande ibland.

Men som sagt, det är inte döden som skrämmer mig utan det jag är rädd för är att inte längre få leva. Den dagen jag dör går jag miste om allt i mitt liv. Det är inte bara nära och kära jag tänker på utan vardagen i sig och kanske framförallt framtiden.

När livet slutar

När döden kommer och tar mig så innebär det att jag aldrig kommer att få vet hur det kommer att bli i morgon. Hur mitt liv kommer att bli, hur staden jag bor i kommer att utvecklas, eller hur landet och världen kommer att förändras. Alla de planer och visioner som finns runt omkring mig kommer jag aldrig få uppleva resultatet av.

Det är just det att inte få några svar på hur morgondagen kommer att bli som skrämmer mig mest. Det är inte döden i sig som är skrämmande, det är att inte längre få leva.

Foto via VisualHunt.com

Risker

Läste en sak idag som fastnade på min hjärna direkt. Det var ett engelskt citat som stod tryckt på en tröja och det löd: ”The riskiest thing is to take no risks”. På svenska så blir det ungefär, fritt översatt, ”Den största risken man kan ta är att inte ta några risker”.

Risker man måste ta

Denna strof fastnade som sagt på min hjärna och jag har tänkt på den en hel del under dagen. Först så lätt det lät banalt tyckte jag. Men ju mer jag tänkte på det ju mer insåg jag att det stämmer ju verkligen. Man måste våga riskera något, tar man inte den risken så kan man aldrig lyckas.

För det är som alla säkert vet att man måste våga ta en eller flera risker här i livet. Våga göra något som man kanske inte vågar egentligen. Det är säkerligen oerhört nyttigt att våga ta det där steget som egentligen känns skrämmande och som man fruktar enormt mycket. Men man måste våga ta det ändå, man måste våga ta risken.

Ibland kanske man lyckas, ibland (och kanske oftast) misslyckas man, men man har i alla fall försökt. Det är ju så att det är av alla misslyckande och motgångar som man lär sig saker, som man växer av och som man får sin erfarenhet av. Utan att ta risker och ge sig ut på främmande vatten så får man svårt att nå misslyckande och i sin tur svårt att växa som person.

Våga ta risker

Man måste helt enkelt ta en och annan risk och våga misslyckas en och annan gång för att nå framgång, Utan att ta några risker så får man det svårt att lyckas här i livet. Man kan inte rida på framgångar hela tiden. Man kan inte bara gå den säkra vägen, det inger bara en falsk trygghet, Man måste riskera lite. Man måste våga för att vinna och för att växa som person.

Så visst stämmer det, den största risken man kan ta är att inte ta några risker alls. Man vinner inget på att vara feg.

Måste nog skaffa den där tröjan tror jag.

Fotot kommer ifrån Pixabay och är fotograferat av inspiredimages.

Lumbalpunktion

För några år sedan gjorde jag en lumbalpunktion, alltså ett ryggmärgsprov. Jag och säkert många med mig har säkert den uppfattningen att en lumbalpunktion är en hemsk upplevelse. Jag hade i alla fall det innan jag genomförde en lumbalpunktion. Det visade sig vara en total smärtfri upplevelse, i alla fall för mig då när jag gjorde den.

Ett genomförande av en lumbalpunktion

För en tid sedan så gjorde jag en lumbalpunktion. Jag tänker inte säga någon om anledningen till varför jag gjorde detta. Funderade ett bra tag på om jag överhuvudtaget skulle skriva detta inlägg. Men jag har, nästan, lovat andra att göra det. Mer om det senare.

Jag vill inte påstå att jag var direkt nervös innan undersökningen, snarare lite spänd, kanske lite smått orolig (hade aldrig upplevt något sådant innan) men också faktiskt nyfiken och lite förväntansfull.

Dock så började jag känna lite nervositet i hissen upp till neurologiska avdelningen på sjukhuset. När jag sedan fick sitta och vänta en bra stund efter det att den tid då jag skulle in på undersökningen hade passerats med god marginal, ja då pirrade det lite i magen.

Jag visste mycket väl att en sådan här undersökning är helt okomplicerad, det går snabbt att genomföra den och framför allt så är den helt smärtfri. Ändå så kändes det lite smått oroligt, för en del av mig trodde att det skulle göra grymt ont. Jag hade läst en del på nätet om sådana som verkligen hade fått ont och dessutom så kommer jag så väl ihåg ett avsnitt av TV-serien Cityakuten där en patient som genomgick undersökningen fick hållas fast av flera läkare eftersom smärtan var så stark att han inte kunde ligga still.

Undersökningen

I alla fall, den läkare som skulle genomföra undersökningen, Emma hette hon, kom ut i väntrummet och hämtade mig. Vi gick och småpratade på väg till undersökningsrummet. Väl där inne så förklarade hon lite hur det skulle gå till, hur jag skulle få ligga och så vidare. Hon frågade också om jag var allergisk mot bedövning eftersom jag skulle få en lokalbedövning. Jag fick också ställa frågor, vilka hon besvarade tydligt och klart. Hela tiden pratade hon med en lugn röst och med ett leende på läpparna.

Efter detta så kom en sköterska som jag tror hette Kerstin samt ytterligare en läkare som jag har för mig hette Tanja (eller något liknande). Denna läkare förklarade mer noggrant hur en lumbalpunktion skulle gå till rent praktiskt. Var de skulle sticka mig, varför man tar sådana här prov och vad man förväntas få veta efter provet, även hon med en lugn röst.

Hon sa också att hon hela tiden skulle berätta vad som hände. Här tänkte jag protestera lite, ville inte höra att ”nu så sticker vi in nålen i ryggen på dig”, men jag sade inget om det.

Själva sticket

Jag fick lägga mig till rätta, de klämde en del på min rygg för att leta upp var de skulle sticka mig, sen så stack det mig lite lätt med en träpinne för att göra en markering, detta var den enda gången som jag kände något som kunde påminna om smärta, även om det inte gjorde direkt ont. Därefter så var det dags för bedövningen. Jag hatar att få sprutor eller bli stucken med nålar så nu kände jag verkligen en klump i magen, men helt plötsligt så sa de att den biten var över, utan att jag hade märkt det. Jag påpekade för övrigt detta för Emma innan undersökningen, alltså att jag inte gillar att bli stucken. Hon sa att man har all rätt i världen att tycka detta, det är fullt naturligt.

I väntan på att bedövningen skulle verka småpratade alla tre med mig lite och jag pratade med dom. Helt plötsligt så säger Kerstin att nu kommer jag inte bli stucken mer eftersom nålen var på plats. Hade inte ens märkt att de hade fört in nålen i ryggen på mig.

Jag fick hosta lite så att det kom igång, jag fick reda på att jag hade en bra rygg eftersom det rann på ordentligt. Jag frågade hur mycket vätska de tog (några milliliter). Sen sa Kerstin att nu var det över, nålen var ute. Efter lite rengöring och avtorkning av ryggen så fick jag ett plåster och sen var det över.

Efter undersökningen

Fick frågan om hur jag kände mig och vad jag hade tyckt. Sa som det var, att det inte alls var som jag trodde. Hade visserligen hört att det skulle vara smärtfritt men att det skulle gå så lätt trodde jag inte. Sa också att jag hade läst på en hel del innan ute på nätet.  Sa att de flesta skrev att det inte var någon fara att genomföra en lumbalpunktion. Men det var en del skrev att det var ohyggligt smärtsamt. Då sa de att de hoppades att jag kunde sprida vidare till andra att det inte är smärtsamt att genomföra ett ryggmärgsprov. Jag lovade att göra detta.

Det är just därför jag nu, efter viss tvekan, skriver detta inlägg. Jag vet att många precis som jag söker information på nätet när de skall göra något, t.ex. en sådan här undersökning. Jag tycker då att det känns rätt att tala om som det är, att man inte behöver oroa sig. Ett ryggmärgsprov kan låta farligt men det är helt smärtfritt. Det tar inte lång tid att genomföra och det är inte det minsta jobbigt att göra det.

Det som jag trodde skulle vara en smärtsam och jobbig upplevelse blev något intressant. Faktiskt rätt kul på sitt sätt att få uppleva. Jag hade dessutom turen att det var tre personer som var otroligt bra och enormt professionella som genomförde min undersökning. Deras uppträdande gjorde att den lilla oro jag hade innan snabbt försvann.

Så ni som skall genomföra en lumbalpunktion, alltså ta ett ryggmärgsprov, och som har sökt efter information på nätet innan undersökningen, till er så vill jag bara säga att ni inte skall oroa er. Det är inte farligt, det gör inte ont och det går snabbt undan.

Bilden kommer ifrån tyska Wikipedia.

 

Släktforskning

En hobby som jag har, i alla fall sporadiskt, är släktforskning. Tänkte därför att jag i ett antal inlägg skulle skriva lite om det. En gång i tiden så hade jag faktiskt en blogg om enbart släktforskning men det är ett tag sedan nu. Men några inlägg som sagt om ämnet skall det nu bli.

Släktforskning

Det hela med mitt intresse för släktforskning började någon gång för väldigt länge sen, slutet av 80-talet tror jag. Av någon anledning så fick jag då upp intresset för att forska i min släkt. På den tiden var det inte så lätt. Att sitta hemma med sin släktforskning som man gör nu var inte att tänka på utan ville man leta upp sina anor så fick man bege sig till stadsbiblioteket.

Det var dessutom lite krångligare för mig eftersom jag då, som nu, bodde i Borås och är född i Halmstad där jag hade släkten tillbaka ett antal generationer. Så när jag ville leta upp något så fick jag titta igenom några kataloger över mikrofilmer, fylla i ett beställningsformulär och lämna in det på biblioteket som beställde hem det ifrån Halmstad.

Efter några dagar, upp emot någon vecka kom dessa till Borås och jag fick då bege mig till Stadsbiblioteket, sätta mig vid en mikrofilmsläsare och bläddra i mikrofilmsrullarna efter det jag var ute efter.

Hade jag tur så hade jag beställt hem rätt filmer och jag fick reda på lite uppgifter. Sen fick jag beställa hem nya filmer, vänta någon vecka och upprepa hela proceduren igen. Det tog som ni förstår tid att släktforska och jag tröttnade rätt snabbt.

För några år sedan väcktes intresset till liv igen och numera är det betydligt lättare att forska. Ett abonnemang på någon tjänst på nätet (det finns ett antal att välja mellan) och jag kan när jag vill sitta och leta i mikrofilmer från hela landet. Med andra ord betydligt lättare att forska numera. Med lite tålamod så kan man faktiskt komma rätt långt tillbaka på kort tid. Om man har lite tur vill säga.

Foto via Visual hunt

Detektivarbete

Jag gillar, som många kanske vet, att släktforska. Under de senaste dagarna har jag ägnat väldigt mycket tid åt detta och en sak slog mig helt plötsligt när jag höll på med forskningen – Släktforskning är ett riktigt detektivarbete.

Detektivarbete framför datorn

För om man tänker efter lite så är forskningen om ens släkt ett rent detektivarbete. När man sitter framför sin dator så sitter man och letar intensivt efter fakta om en person. När man letar kanske man finner något som i sin tur ger ledtrådar till var man skall leta vidare efter andra uppgifter om personen i fråga. Steg efter steg så lägger man till den ena informationen efter den andra och till slut så får man en bra och förhoppningsvis intressant information om personen ifråga.

Med andra ord ett detektivarbete, eller kanske snarare ett arbete som en polis utför när denna skall lösa ett brott. Då letar man efter ledtrådar och man får hela tiden nya sådana. Till slut har man så mycket fakta att man vet hur helhetsbilden ser ut.

Som exempel på hur detta detektivarbete inom släktforskningen kan se ut är att man exempelvis vet att man har en släkting som levde i början av 1800-talet. När man håller på att leta efter information om denna person genom att till exempel läsa husförhörslängder så ser man helt plötsligt att denna person som är ens släkting får ett syskon som man inte visste om. Ser man i husförhörslängden att det har tillkommit en ny person i familjen så får man gå in i födelsebok för att verkligen se att det är ett syskon (att föräldrarna är de samma).

Man kan sen med de uppgifter man får fram börja kartlägga denna nya familjemedlem genom att följa den framåt i tiden. Han eller hon kanske gifter sig så småningom, slår ner sina bopålar någonstans, får barn och till slut dör. Genom att leta och följa ledtrådar får man till slut en bild över en person som man inte visste fanns.

Detektivarbete med släkten

För en tid sedan sysslade jag med ett riktigt detektivarbete när det gällde min släktforskning. Jag har en släkting, en kusin till min farfar, som emigrerade till USA. Jag vet vilken dag hon emigrerade med sedan efter det så vet jag inget. Inte var i USA hon hamnade. Vad som hände med henne sedan och om hon bildade familj och så vidare. Det fanns en tanke inom mig om att jag kunde ha ännu fler släktingar i USA än de jag känner till idag.

Jag har läge varit med i en grupp på Facebook som är till för att svenskar skall få hjälp att leta efter släkt i USA och amerikanare efter släkt i Sverige. Tyckte att det var dags att börja använda denna grupp. Ville se om jag kunde få lite ledtrådar om min släkting, som förövrigt hette Anna Kristina. Jag publicerade lite uppgifter om henne, när och var hon var född, när hon emigrerade och så vidare. En kort stund efter så kontakta en kille mig och ville veta lite mer fakta. Jag skickade de uppgifter som jag kände till. En stund senare så återkom han och talade om att han inte hade funnit så mycket. Men han hade hittat hennes SSN-nummer, alltså Social Security Number. Genom detta nummer kunde han se att hon hade bott i Oregon.

Hitta graven

Jag fick då en idé om att använda webbtjänsten Find A Grave. Det är en tjänst där bland annat privatpersoner lägger upp fakta och bilder om gravar på kyrkogårdar i USA. Jag sökte på hennes namn och på delstaten Oregon. En av träffarna jag fick såg ut att stämma bra in. Födelseåret stämde och det stod uppgifter om hennes pappas namn i Sverige och det stämde också. Jag meddelade killen som hjälpte mig detta och han plockade fram mer fakta om denna person. Allt stämde inte till hundra procent men det var såpass nära att denna Anna Kristina troligen är min släkting.

Jag skickade ett mail till kyrkogården för att se om de hade fler uppgifter som kunde bekräfta att hon var den jag tror att hon var, eller om det gick att avfärda henne. Har ännu inte fått något svar tyvärr. Killen i USA som hjälper plockade dock fram fakta om hennes eventuella dotter och dotterns man. Är det rätt Anna Kristina jag har hittat så ser det tyvärr ut som om denna släktgren tar slut i och med dottern då hon inte fick några barn.

Så drömmen om en ytterligare släktfamilj i USA tar kanske slut i och med detta. Men genom ett bra detektivarbete har jag i alla fall fått reda på en massa om Anna Kristina som jag tidigare inte visste. Skulle det vara så att det inte är rätt person jag har hittat så får arbetet fortsätta. Ett detektivarbete inom släktforskningen tar aldrig slut.

Foto via Visual hunt

Kända släktingar i min släkt

Nästan alla som släktforskar får säkert någon gång frågan ”har du hittat något spännande i din släkt?” eller så får man frågan om man har någon kunglighet eller åtminstone någon adlig person i släkten eller i alla fall några kända personer. Chansen till att man skall ha någon ur kungafamiljen eller från någon adlig släkt är för de flesta rätt liten.

Kända släktingar

Personligen så har jag inga kungligheter. Jag har inte heller några kända släktingar. Men jag har hittat en och annan släkting som är rätt spännande. I alla fall i sin enkelhet. Det är sådana personer som gör släktforskningen rolig.

Voiter

Det mest spännande i min släkt tycker jag är Voiter, som var min mormors farfars farfars farmors morfar. Han föddes 1638 i Polen och var polsk soldat i kriget mellan Polen och Sverige i mitten av 1650-talet. Han blev på långfredagen 1655 tillfångatagen av ryttare Arvid, soldat i Karl X Gustafs arme, från Gullebo i Gärdserums socken strax utanför Åtvidaberg. Han fördes 1658 till Sverige och slog sig ner i Gullebo där han tjänstgjorde som dräng och han gifte sig 1666 och fick två barn. Han dog till slut 1710.

Han tog namnet Pålson här i Sverige, detta på grund av att han kom från Polen. Det finns faktiskt en som har skrivit en uppsats om honom vid Stockholms Universitet.

Organisten Nils

Nils Persson Kindius föddes 1630 i Kisa och död 1668 i Vreta Kloster. Han ska ha varit min mormors farfars mormors mormors farfar och det sägs att han var den första organisten i Vreta Kloster. Helt klart är att han tjänstgjorde som organist i klostret.

Om honom kan man bland annat läsa följande som jag tycker säger en hel del om Nils:

Dom 2da Post Trinit…. Eodem die begrofs hederlige och förståndige man Nils Persson i Hornstäfve, organist uti Wreta

Soldaten Magnus

För en tid sedan hittade jag en person som var spännande. Det är min mormors farfars farfar. När han gifte sig så stod han upptagen som soldat. Sedan när han dog så hittade jag följande minnestext om honom, skriven av prästen.

”Afkjedad Corporal boende på Hennelbjörke ägor, född den 13/7 1770. Tjent i 27 år från 1791. Bevistat fälttogen i Tyskland och Norrige. Varit fången i Frankrike, erhållit Tapperhetsmedalj. Feck affkjed med pentjon den 13 juli 1818, begrafs den 28 maji.”

Det är alltså en man som gick i pension som korpral efter 27 år som soldat. Han har varit med i två krig. Som jag förstår, med tanke på beskrivningen och när han levde, så var det Andra Napoleonkriget 1812-1814 samt fälttåget mot Norge 1814. Han satt krigsfåna i Frankrike, var och hur länge vet jag inte. Dessutom så fick han en tapperhetsmedalj. Att hitta sådant här är väldigt spännande och lockar till vidare forskning.

Sen så har det varit en hel del tragiska saker som har hänt. En släkting sägs ha blivit mördad, även om ingen fälldes för det. Jag har två systrar i släkten som drunknade då de gick igenom isen när de var ute på en å som små barn.

Jag har självklart också många som liksom många andra i Sverige emigrerade till USA. Har faktiskt kontakt med ättlingar till några av dessa idag vilket är kul.

Foto via Visual hunt