Leva i nuet

En av det viktigaste tankarna om livet jag har är att jag vill leva i nuet. Att verkligen så fullt det går ha tankar och fokus på det jag gör just för tillfället. Inte tänka något på det som har varit eller det som komma skall.

Leva i nuet – Inte igår

Jag försöker så gott det går inte tänka så mycket på det som har varit. Vad är det för mening med det undrar jag? Det som har varit har ju varit och går inte att ändra på eller få ogjort. Visst, man kan lära sig av misstag man har gjort eller ta vara på positiva händelse och dra nytta av detta i framtiden. Men det finns inga anledningar till idag grubbla och fundera på det som hände igår. Sådant tar ju bara en massa kraft och energi i från det man egentligen skall fokusera på – Att leva i nuet.

Tänk inte för mycket på morgondagen

Likväl som att jag inte tänker allt för mycket på det som har varit så försöker jag låta bli att tänka på det som komma skall. Visst, har jag något inplanerat så kan jag tänka på det. Det kanske är saker som måste göras och förberedas innan. Jag kanske måste planera hur jag skall ta mig till en viss plats och så vidare.

Men jag försöker inte tänka så mycket på själva händelsen i sig som komma skall. Gör man det så blir det rätt så lätt att man blir nervös, rädd och osäker. Bättre då att leva i nuet. Inte tänka på det som skall hända utan ta det när det kommer och fokusera på det just då, inte långt före.

Men visst, det händer att jag kan tänka på något som komma skall och bli orolig i förtid för det. Jag har till exempel genomgått ett antal läkarundersökningar som jag har vetat inte är så roliga att genomföra. Sådana kan jag oroa mig för långt innan de komma skall. Men oftast så försöker jag låta bli att tänka på vad som kommer i framtiden, då lägger man även där ner en massa energi och kraft i onödan, egentligen till ingen som helst nytta.

Nä, det bästa är att fokusera på det som sker just nu. Lägg ner tid, kraft och energi på att leva i nuet, fundera inte på gårdagen eller morgondagen.

Egentligen så är jag nog inte en typ som grubblar och funderar överhuvudtaget, förutom på det som jag gör för tillfället. Jag har insett att man inte mår bra av att just grubbla och fundera, att man mår dåligt av att ångra det som är gjort och ha ångest av det som komma skall.

Bäst mår man av att leva i nuet.

Foto via VisualHunt

Sinnesro

Det finns många som lämnar städer, stora som små, för att bosätta sig ute på landsbygden. Helst av allt så vill de bo så öde som möjligt, långt ifrån grannar och vägar. Allt detta för att finna lite lugn och lite sinnesro. Visst låter det fint och trevligt? Jag skulle tycka att det vore helt okey att bo så, i alla fall i ett litet tag. Kanske max i en vecka.

Mitt sätt att finna sinnesro

Problemet är att jag skulle inte finna sinnesro i att bo så, mer eller mindre mitt i ingenting. I alla fall inte i någon längre period. Som sagt, en vecka kanske men mer skulle jag nog inte stå ut. Efter en tid så skulle det säkert börja bli jobbigt för mig.

För jag tycker, tvärtemot andra, att stillheten och tystnaden efter ett kort tag blir stressigt. För mig är att vara stilla, uppleva lugnet och tystnaden en stor stressfaktor, inte direkt en väg till att finna sinnesro.

För mig om jag ville finna sinnesro så vore det nog ett val att göra tvärtom det som Jonna gjorde, nämligen att flytta till en storstad. Jag känner mig nämligen lugn och avspänd om jag hör ljud omkring mig. Kanske inte all typ av ljud, men som exempel så hör man i lägenheten jag bor i en hel del bilar nästan jämt och ständigt på avstånd. Det är för mig ett väldigt rogivande ljud. Eller att bara sitta på en parkbänk inne i centrala stan och se på människor som passerar förbi, det är mitt sätt att finna sinnesro.

Jag kopplar av när det är lite ljud (viss typ av ljud) runt omkring mig, när det är lite folk och lite rörelse. Men skulle det vara tyst, stilla och öde, ja då blir jag smått stressad. Då börjar det krypa i kroppen på mig och jag blir rastlös.

Alla är olika

Men det är tur av vi är olika. Att en del av oss kan finna sinnesro i tystnaden medan andra finner den i storstadens ljud. På sätt och vis så är jag trots att lite, lite avundsjuk på personer som kan koppla av mitt i ingenting och verkligen kan njuta av livet. Skulle vilja kunna det också faktiskt.

Foto via Visualhunt.com

Annorlunda

För något år sedan så fick jag se ett citat. Det var på en genomgång på min arbetsplats (en skola). Det var ett citat som jag fastnade för direkt när jag såg det, ett citat om att vara annorlunda.

If you are lucky enough to be different, don´t ever change

Citatet kom från ingen mindre än artisten Taylor Swift.

Våga vara annorlunda

Det som citatet säger är precis så som jag känner. Är man lycklig nog att vara annorlunda så varför ändra sig. För ärligt talat, vem vill vara som alla andra?

Personligen så tycker jag att det är bättre att vara unik. Att skilja sig från mängden, att sticka ut lite. Det är bättre och viktigare att vara sig själv än att vara som alla andra.

Ser man på bilden till detta inlägg, så är det lätt att förstå vad jag menar. Vem vill vara ett par vita skor, samma som alla andra, när man kan vara ett par röda unika skor. Det är roligare och trevligare att sticka ut lite i mängden än att vara som alla andra.

Vara den man är

Jag är kanske inte så där annorlunda som jag skulle vilja om jag ska vara ärlig. Men samtidigt så är jag inte heller som alla andra. Jag kanske skiljer mig från mängden men inte så mycket som jag skulle önska jag gjorde.

Jag är som exempel aldrig brytt mig om mode. Jag aldrig haft på mig sånt som man ”ska ha på sig” för att vara inne. Jag har aldrig brytt mig om märkeskläder till exempel. När jag var ung var det viktigt att ha jeans av ett speciellt märke. Sådant brydde inte jag mig om.

Men samtidigt som jag är annorlunda så sticker jag inte ut så mycket som jag önskar. Ibland skulle jag vilja vara så där extremt annorlunda. Kanske tatuera hela kroppen eller färga året neongrönt, bara för att ta ett par exempel. Jag beundrar de som verkligen vågar sticka ut. De som är sig själva till 100% och inte bryr sig ett dugg om vad andra säger.

Annorlunda på många sätt

Nu är det inte bara när det gäller utseendet som man kan vara annorlunda. Det går att skilja sig från mängden på många sätt. Hur man är som person. Hur man pratar. Hur man uppför sig och så vidare. Det är kanske utseendet som man tänker på i första hand men det går att vara unik på många sätt.

Hur man än är så är det viktigt att vara den man är. Att ha en egen stil, en egen personlighet och inte vara som alla andra. Det är klart bättre att vara ett äkta original än en blek kopia av någon annan. Bättre att gå sin egen väg än att följa mängden. Ju mer annorlunda man är desto bättre enligt mig. Vågar man vara sig själv så är det beundransvärt.

Det är viktigt tycker jag att verkligen finna sin egen stil. Att inte titta och bry sig om hur andra är och ser ut. Jag tror att det är först när man hitta sitt rätt jag som man verkligen trivs med sig själv. Det är först då man känner sig som hemma med sig själv. För om man försöker vara som någon annan så tror jag att man blir osäker på sin identitet. Det är inte lätt att vara sig själv när man försöker vara en annan.

Det är så här jag önskar att jag kan vara. Jag skulle vilja vara de där röda skorna i mängden av vita skor. Kanske är jag detta redan, kanske har jag lång väg att gå innan jag är unik. Det är svårt att säga och att avgöra själv.

Fler som är annorlunda

När vi satt där på min arbetsplats så var det en kollega som sade något bra. Det var något i stil med ”När läsåret är slut skall vi ha sett till att alla par skor är unika”. Med andra ord, skolan skall få se till att alla är unika. Att alla är en egen personlighet. Att var och en av eleverna är annorlunda på sitt sätt.

Bilden har jag hämtat ifrån Yoddler.

Social

Funderade lite idag på det där med att vara social och vad detta ord egentligen innefattar. Kan man vara social på mer än ett sätt? I så fall, vad är jag för typ av social människa?

Vad är social?

Vad innebär det att vara social? Enligt Wikipedia så är det detta det innebär:

person som är bra på att integrera sig och smälta in bland /människor/ i grupp, samt på att upprätthålla relationer

Egentligen så säger det inte så mycket, men ändå allt. Det ger ingen större förklaring enligt mig hur man är som person egentligen. Men för mig så är en social person en som är öppen, pratglad och har lätt för att knyta kontakter. i och för sig ungefär det som Wikipedias förklaring antydde.

Men måste man vara sådan för att vara social? Jag tycker inte det. Personligen så anser jag mig vara en social person men jag är inte öppen och pratglad. Det kan stämma att jag på sätt och vis har lätt för att integrera och smälta in i grupper, men jag gör det väldigt diskret, nästan så att det inte märks. Dessutom så är jag, på sätt och vis, bra på att upprätthålla relationer. Jag är allt det som Wikipedia påstår utan att för den skull vara öppen och pratglad, så som man kanske först och främst tänker sig en person som är social är.

Grejen är den att jag kanske är mest social när jag inte träffar personer öga mot öga i det verkliga livet. Då, på riktigt, så är jag oftast tillsluten och tyst, håller mig gärna i bakgrunden och säger inte mycket. Men på nätet, jag jag låter mitt digitala jag träda fram så är jag väldigt social, ”pratar” med de flesta, tar kontakter och låter mer än gärna min röst göra sig hörd.

Social online

För det är vid datorn jag är mest social. Det är när jag kan skriva i stället för att prata som jag är mest öppen och knyter kontakter. I det verkliga livet är jag kanske lite blyg medans när jag kan ta till det skrivna ordet så blir jag öppen och tar många nya kontakter och gör allt för att behålla både de och de gamla relationerna.

Så visst, man kan vara social på många olika sätt. Jag är det digital medans andra är det analogt på något sätt.

Foto via Visual Hunt

Natt eller dag

Vilket är bäst egentligen, natt eller dag? Det är självklart något som är olika ifrån person till person. För mig personligen så trivs jag som allra bäst nattetid. Det är då som jag mår som bäst och känner mig som mest kreativ.

Natt eller dag?

Skulle jag få välja så skulle jag allra helst vara uppe varje natt och sen sova på dagen. Jag tror att det är något som skulle passa mig perfekt.

För rätt många år sedan så arbetade jag natt, från ungefär 22:00 till 06:00. Sen åkte jag hem och sov hela dagen. Detta var något jag verkligen trivdes med. Något som jag mådde riktigt bra över att få göra.

Skulle jag få chansen så skulle jag vilja göra det igen, jobba natt och sova på dagen. Tyvärr så är samhället inte konstruerat på så sätt att det är möjligt.

Jobba natt

Jag tror inte jag är ensam om att känna så här. Det är nog många som hellre vill jobba på nätterna och sova på dagarna. Tänk om samhället skulle vara uppbyggt så att det även anpassades för sådana som oss.

Jag skulle vilja att affärer och andra servicestället hade öppet dygnet runt. På så sätt så skulle vi som vill vända på dygnet ha samma service som de som lever på ett traditionellt sätt. Rent ekonomiskt så tror jag det skulle vara bättre för exempelvis affärsinnehavarna dessutom. De kan sälja varor dygnet runt, de kan utnyttja lokalerna dygnet runt och så vidare.

Någon kanske tänker att det skulle bli dyrt för arbetsgivarna. Att de skulle behöva betala ut OB-tillägg för oss som vill jobba natt. Tvärt om, nattskiftet är ingen obekväm arbetstid för mig, snarare är dagtid det. Det är då jag skulle behöva OB-tillägg.

Sova på dagen

Inte nog med att jag gillar tanken på att jobba natt, jag älskar dessutom att sova på dagen. Får jag chansen att sova någon gång under dygnets ljusa tider så sover jag bättre än på natten. Jag känner mig mer avslappnad och utvilad efter att ha sovit på dagen.

Jag känner mig dessutom mer kreativ nattetid, mer villig till att arbeta. Får alltid en massa bra idéer när det börjar bli mörkt ute. Idéer som jag skulle vilja jobba med en hel natt.

Foto via VisualHunt

Stillhet

När det gäller att umgås med människor så vill jag gärna ha stillhet runt omkring mig, inte en massa prat, diskussioner, skratt eller vad det nu kan vara. Men annars i livet så är stillhet något som kan stressa mig en hel del.

Stillhet

Jag har helt enkelt svårt för att umgås med människor som helst enkelt måste prata jämt och ständigt, sådana som har ett behov av att göra sin röst hörd i tid och otid. Det är den typen av människor som har en vilja av att hela tiden höras, sådana som använder sin röst till att få både uppmärksamhet och bekräftelse. Den typen av människor har jag svårt för att umgås med.

Jag vill hellre ha det lugnt, tyst och ha stillhet runt omkring mig när jag umgås med andra. Det är inga som helst problem för mig att umgås med andra utan att behöva prata jämt och ständigt. Jag tycker att man kan umgås med varandra även i tysthet, kanske säga något då och då bara.

Många gånger så har jag tänkt att ett liv i form av ett klosterliv skulle passa mig ibland, i alla fall några dagar då och då. Det är inte det religiösa jag är ute efter utan just det där att ha människor runt omkring mig utan att för den skull behöva prata med dom.

Inte folkskygg

För jag är inte folkskygg eller någon enstörig. Jag vill ha människor runt omkring mig, i alla fall i en liten och lagom mängd. Men jag har inget behov av att prata hela tiden och inte heller att höra på när andra pratar. Jag vill umgås i tystnad och stillhet helt enkelt.

Men det finns andra händelser i livet där stillheten inte är något jag trivs med. Man skulle tycka att jag skulle trivas ensam ute i naturen, där det verkligen är stilla och tyst. Men en sådan miljö stressar mig faktiskt. Det lugnet tycker jag är jobbigt och påfrestande.

Jag trivs helt enkelt bäst i stan med liv och rörelse runt om mig. Men, som sagt, jag har inget behov av att få prata hela tiden eller höra andra prata. Jag vill umgås men under stillhet och lugn.

Photo via Visualhunt.com

Barndomens somrar

Tänk vad ett fotografi kan väcka minnen till liv. Det är i och för sig ett av syftena med att ha fotografier, att minnas händelser, platser, personer eller ögonblick. Satt och tittade på ett fotografi nyligen och fick en massa minnen om de somrar man upplevde som barn.

Barndomens somrar

För en tid sedan, ett bra tag sedan om man skall vara noga, så skannade jag in en massa diabilder. Det rörde sig om cirka 6500 stycken om jag inte minns helt fel. Det var diabilder som min pappa har tagit genom åren och som vi nu ville spara även i digitalt format. Alla bilder är nu sparade på flera ställen, både fysiskt och i det så kallade molnet i olika tjänster. Dessutom så fick min mamma och mina syskon varsitt USB-minne med alla bilder.

Jag satt och tittade på några av dessa bilder för en tid sedan och såg då bland annat bilden ovan. Det är ett foto på mig och min bror vid vår dåvarande sommarstuga i Vilshärad, cirka en mil norr om Halmstad. Stugan är såld och riven sedan ett antal år tillbaka. När fotot är taget vet jag inte, men jag (som är den äldsta av oss) ser ut att vara en så där 7-8 år, kanske något år äldre, så det bör vara under första halvan av 70-talet.

Det var i den stugan som vi i stort sätt alltid tillbringade våra somrar. Jag minns som om vi var där hela tiden som mina föräldrar hade semester, vi flyttade mer eller mindre ner där och bodde där i minst fyra veckor. Så minns jag det i alla fall, vet att vi bodde där bra länge under sommaren i alla fall.

Ett paradis

Som liten så var det ett paradis. Visst, det var trångt i stugan, det var två små rum. I början hade vi inte ett direkt kök utan bara en liten vrå där vi kunde laga mat. Rinnande vatten fanns inte utan vi fick hämta i en brunn och toaletten var ett utedass som låg i skogen. Så småningom byggdes stugan ut och vi fick både ett ordentligt kök och toalett inomhus.

Men som sagt, det var ett paradis ändå trots enkla förhållanden och trångboddhet. Man kunde vara ute och leka jämt och ständigt nästan och stranden med havet låg ett par minuters gångväg från stugan. Det var bara ett par hundra meter fågelvägen ner till en stor strand. Det var så nära att man oftast hörde folk som var på stranden och man kunde höra havets vågor väldigt ofta.

Varje år så gjorde vi en mängd utflykter. Ett givet mål var att åka ner till Helsingborg och ta båten över till Helsingör. Där shoppades det billig mat (det var på den tiden maten var billigare i Danmark än i Sverige), vi fick köpa lite godis på båten och vi fick dessutom en stor glass men en chokladboll på toppen.

Det fanns också en handelsbod i närheten av stugan dit man gick och köpte glass då och då. Ibland gick vi också upp till campingen som låg en bit från och spelade minigolf. Det var också en höjdpunkt på den tiden.

Inte så roligt i tonåren

När jag kom upp i tonåren så var det inte fullt lika roligt att åka med, inte så konstigt kanske. Men nu som äldre så är det i alla fall kul att minnas tillbaka till ens barndoms somrar. Det var kul på den tiden, ett paradis i all sin enkelhet.

Besökte förövrigt stället hösten 2014. Stugan var som sagt inte kvar och mycket runt omkring är förändrat.  Handelsboden är borta sedan många år. Campingen och minigolfen finns kvar däremot. Och stranden, ja den är kvar precis som havet.

Foto föreställer mig själv (till vänster) och min bror vid den sommarstuga familjen hade förr om året. Fotografiet är fotograferat av vår pappa.

Lugnet och olugnet

Detta inlägg kommer att handla om mig personligen. Rättare sagt om vad jag upplever som störande och vad jag upplever som lugn. Det är vad jag tror inlägget kommer att handla om. Så är tanken i alla fall så här när jag börjar skriva. Planen är ett inlägg om lugnet och icke-lugnet i min värld.

Lugnet och icke-lugnet

Jag vet att jag kan vara extra känslig för vissa saker. En av dessa saker är folk som pratar en massa i min närhet. Egentligen så är det lite konstigt att jag känner så och samtidigt arbetar på en gymnasieskola. Men visst, ibland blir jag väldigt irriterad på jobbet om eleverna är väldigt tjatiga.

Men i alla fall, jag har svårt för att umgås med mer än en person åt gången. För jag vet att om man är tre eller fler så blir det en massa prat. I de situationer så tystnar jag, försvinner in i min värld och säger inte så mycket. Jag försöker då koppla bort allt prat runt omkring mig så gott det går.

Det är inte det att jag vill ha tystnad runt omkring mg. Tystnaden är inte lugnet för mig. Men jag vill välja ljuden jag vill höra. Vill jag vara ifred någon gång så kan jag sätta på mig ett par lurar och sen lyssna på musik. Till exempel Metallica på hög volym är avkopplande. Det är lugnet för mig.

Jag är inte folkskygg, osocial eller blyg (kanske lite). Men jag klarar inte av folk som pratar mycket, speciellt inte om det finns fler av den typen i en och samma folksamling.

Andra ljud är avkopplande

Det är inte det där att jag vill ha tyst omkring mig. Det gillar jag inte heller. Man skulle tro att jag skulle tycka att det var avkopplande att gå ut i skogen och sätta mig på en stubbe och uppleva tystnaden. Men så är det inte, det är tvärtom väldigt stressande tycker jag.

Jag vill ha ljud runt omkring mig men inte alla typer av ljud. Jag vill kunna välja de ljud jag trivs med, ljuden jag upplever som lugnet. Musik på hög volym som sagt, exempelvis hårdrock, är avkopplande. Ljud från bilar är avkopplande också. Men mycket folk runt omkring mig är det inte. Speciellt inte folk som pratar mycket. Det mår jag så smått dåligt av.

Det går säkert att jobba på det är. Att lära sig umgås med folk som pratar mycket. Lära sig att inse att det också kan vara lugnet för mig. Men samtidigt så är detta något som har blivit värre och värre med åren.

Eller vänta nu, värre och värre låter fel. Det låter som det är något negativt. Är inte helt säker på att det är det. För mig är det snarare mer normalt att vara tyst, att inte prata mycket. Men andra tycker det inte är det, det vet jag. Vi är ju alla olika.

Foto via Visualhunt.com

Beröm och smicker

Är det något som jag verkligen har svårt för så är det att få  beröm. Jag känner mig verkligen illa till mods när jag får uppskattning för något jag har gjort. Smicker biter verkligen inte på mig.

Beröm känns jobbigt

Ett exempel är om jag har gjort något, på jobbet eller någon annanstans. Någon kanske säger då ”Bra jobb, det gjorde du verkligen bra Anders”. 

Jag vet att de säger detta och verkligen menar det. De är nöjda med vad jag har gjort och vill ge mig uppskattning. Men jag tycker snarare att det känns jobbigt att få höra det. Även om de menar väl så tar jag det snarare negativt.

För mig är det en självklarhet att alltid ge minst 100% i vad jag än gör. Speciellt då om det är ett jobb jag få betalt för att göra. Då tycker jag inte att det skall behövas ösas en massa ord i all välmening. Jag gör ju bara det jag skall göra.

Det är en annan sak om jag inte gör det jag skall göra. Om jag misslyckas med andra ord. Då är det helt okey att säga det för då har jag misslyckats. Då har jag inte levt upp till förväntningarna på mig.

Men om jag som sagt utför det arbete som jag skall göra, varför då säga det? Varför säga tack för att jag gör ett bra jobb när jag bara utför en självklarhet.

Svårt att ge uppskattning

Likväl som jag har svårt för att ta emot uppskattning så har jag också svårt att ge det. Det ligger nog mycket i att jag själv inte uppskattar en klapp på axeln. Då får jag samtidigt svårt att ge andra det. Jag känner mig lika illa till mods då.

Egentligen så är det fel att känna som jag gör, jag är fullt medveten om det. Men det är så jag känner och det är så jag har känt länge. Att få beröm känns verkligen inte bra, jag känner mig illa till mods.

Mycket av detta tror jag beror på att jag helst av allt vill leva lite i skuggan av tillvaron. Inte stå i centrum mitt i rampljuset. Att få lite beröm gör att strålkastarna riktas mot mig, om än för ett kort ögonblick. Att jag uppskattas, att blickarna riktas mot mig gör att det bara känns obehagligt.

Det spelar ingen roll egentligen i vilken situation det är. Det är illa att gå några positiva ord i ett mail eller mellan fyra ögon. Men det är än värre att få beröm och uppskattning när andra hör eller ser på.

Beröm på nätet

Detta är något som inte bara förekommer i det verkliga livet utan också på nätet. Jag hade två konton på Instagram innan, varav det ena hade en hel del bilder. Jag fick en massa gillanden för de flesta av dessa bilder. Så många att det till slut blev obehagligt för mig. Jag var helt enkelt tvungen att sluta att lägga ut bilderna. Det ena kontot, det där de flesta bilderna fanns, är avslutat och borta. Det andra har jag än så länge kvar men alla bilder jag hade där är raderade. Instagram var helt enkelt inget för mig, jag fick för mycket beröm där.

Foto via VisualHunt

Gränser

För en del år sedan så var jag hyfsat aktiv av mig. Jag sprang en del, i alla fall periodvis. Inga längre sträcker kanske men några kilometer åt gången blev det. Sedan så cyklade jag mycket. Dels om jag skulle någonstans men också för skoj skull. Dessutom så gick jag en hel del. Min kropp sätta inga större gränser när det gällde att vara aktiv.

Allt förändrades en dag

En dag förändrades detta, min kropp började må allt sämre. Jag fick helt enkelt allt svårare för att springa och cykla och även för att gå. Efter en massa läkarundersökningar så fick jag en diagnos. Min kropp bar på en sjukdom.

I och med det så blev mitt liv allt mer stillasittande. Jag klarade inte av att vara så aktiv som förr. Detta även om jag visste att jag skulle må bättre av att röra på mig lite.

Vid julen 2016 så beslöt jag mig för att köpa en aktivitetsklocka av märket Fitbit. Den stora anledningen var att jag ville samla in en massa information om mig själv. Men jag insåg efter en hand att den sporrade mig att röra på mig mer och mer.

Främst så var det stegräknare som var intressant för mig. Ju mer tiden gick ju mer motiverad blev jag till att tävla mot mig själv. Det kunde röra sig om att försöka gå fler steg än gårdagens steg. Det kunde också röra sig om att gå mer än vad det genomsnittliga antal stegen den senaste sjudagarsperioden. Hela tiden hittar jag gränser som jag försöker att flytta.

Gränser är till för att flyttas

Det är inte alltid lätt att försöka slå nya rekord eller att flytta gränser. Nu gör jag inte detta varje dag, det skulle inte fungera. Men de dagar som jag gör det kan vara jobbiga. Min kropp kan verkligen säga ifrån. Det kan vara så att benen känns helt borta, att jag inte har några som helst krafter i dem. Ändå så biter jag ihop, bara några steg till. Allt för att slå ett rekord eller nå upp till en viss nivå.

Mest av allt så går jag inne i lägenheten som jag bor i, fram och tillbaka mellan rummen. Jag kan vara nära att passera en eller flera gränser eller att slå ett rekord. Benen kan vara slut, såpass mycket att jag knappt kan stå på dem. Jag kan också ha ont i dem, rejält ont. Ändå så tänker jag ”bara några vändor till sen så är det över”.

Det kan vara jobbigt som sagt och det kan göra ont. Men jag tror i alla fall att kroppen blir starkare, att jag flyttar de gränser av vad jag klarar av. I början av året var det jobbigt att komma över 5000 steg på ett dygn. Nu klarar jag allt som oftast den dubbla antalet steg.

Gränserna sitter i huvudet

Visst så har kroppen en nivå av vad den klarar av att prestera. Men jag tror att mycket är mentalt. Man klarar av mer än vad man både tror och vet. Det är ens tankar som sätter gränserna oftare än vad kroppen gör.

Därför så är det roligt och riktigt skönt att klara av något som man inte trodde man klarade av. Så kände jag första gången jag passerade 10000 steg. Det var en gräns jag trodde var omöjlig för mig att nå men jag klarade den. Dessutom så har jag klarat den många gånger sedan dess. Detta trots att det ibland har varit jobbigt och smått smärtsamt.

Det behövs kanske att man tränar det mentala lika mycket som musklerna och konditionen. Tror det är viktigt för alla, inte bara för mig. Men å andra sidan så tränar väl eliten så oftast och det fungerar ju riktigt bra. Att gå fram och tillbaka om jag gjorde för

I framtiden

Vad är jag då för mål framåt? 15000 steg lockar, mitt rekord nu är strax under 12000. Jag bor nära en sjö som jag gillar men som jag inte har varit vid på ett tag nu. Det skulle vara skoj att gå dit igen. Jag klarar nog av att gå dit men hemåt så kanske det är jobbigare eftersom det är en lång brant backe upp från sjön till min bostad. Det är just uppförsbackar som är jobbigast. Men med lite träning så klarar jag kanske det framåt sommaren, både mental träning då liksom träning med musklerna. Att gå till ICA-butiken för att handla vore skoj. Nu åker jag buss en hållplats, upp för en backa. Sen går jag hem från affären. Att som förr kunna gå både dit och hem vore ett mål att nå framöver.

Fotokredit: Funchye via Visual hunt / CC BY-NC-SA