Expert mot min egen vilja, det är min situation

Ofrivillig expert

Jag är lite av en expert mot min vilja. I alla fall så tror folk att jag kan saker som jag inte kan. Att jag har kunskap som ligger långt ifrån mitt område av vetande. Detta gäller på mitt jobb men också privat inom familjen. Området det handlar om är IT eller rättare sagt så gäller det datorer.

Expert trots att jag inte är det.

Skall man ta jobbet först så lär jag vara ansvarig för IT-området på jobbet. I alla fall så finns det de som tror och tycker det. Jag blev lite av IT-ansvarig av min förra chef, lite mot min egen vilja. Hon tyckte, utan att veta vad jag kunde, att det skulle passa mig.

För en vecka sedan ungefär så träffade jag andra med samma befattning inom koncernen jag är anställd i. En av dessa kollegor presenterade sig som ”ofrivillig IT-ansvarig”. Det är lite så jag känner det också.

Tror nu inte att jag tycker illa om att vara lite av expert inom området, i alla fall i andras ögon. Det är kul, i alla fall oftast. Men vad som är jobbigt är att alla tror att jag skall kunna allt och det på en gång. Sanningen är den att jag inte kan så där jättemycket. Jag är långt ifrån kunnig inom området. Kommer någon med något problem så är det inte ofta jag kan lösa det med en gång. Speciellt inte om det är ett nytt problem. Är det något jag har löst innan så brukar jag fixa det snabbt.

Sanningen är den att jag löser 9 av 10 problem som jag får på mitt bord med hjälp av andra experter, oftast då vår IT-support eller med hjälp av sökningar på Google. Ibland löser jag dessutom problemen med att testa mig fram. Lite try and error fungerar ofta, även om det kan ta sin tid ibland. Oftast är det så att man med det sättet att lösa problem lär sig mest.

Aktuellt problem

Senast idag så fick föreställa en expert på jobbet då en ville ha hjälp med att koppla en skrivare till sin dator. Normalt är det inga problem för mig, men hon hade en Chromebook och då var det något nytt. Jag har, trots att jag har jobbat med Chromebook-datorer i cirka ett och ett halvt år, aldrig kopplat ihop en sådan dator med en skrivare på vårat nätverk. Men efter att hållit på i 10-15 minuter så kunde hon skriva ut det hon ville ha ut. Det vara bara för mig att testa lite, leta i inställningar och sedan till slut lyckas. Hon tackade för hjälpen men jag sa att det var jag som skulle tacka för jag fick lära mig något nytt.

Så alltså, andra på jobbet tror att jag är en expert på datorer och att lösa problem som rör dem eller saker som finns i området runt datorerna. Detta är till exempel skrivare, nätverket eller projektorer. Sanningen är att jag troligen inte kan mer än vad de flesta andra på jobbet kan, det finns nog de som kan mer än vad jag kan dessutom.

Expert privat

Det är inte bara på jobbet jag råkar ut för detta. Privat så är jag också lite expert inom området. Jag får oftast vara support för exempelvis familjen. Oftast kan jag lösa problemen men då oftast med hjälp av en riktigt expert – Google.

Vad kan jag då om datorer? Tja, jag kan Office-programmen hyfsat, Excel lite bättre. Jag kan en del om databaser och en del om SQL. Jag kan koda ihop en webbsida hyfsat bra med HTML och CSS. Dessutom så kan jag hantera en del programvara som jag använder mig av ofta, till exempel Genney.

Men jag är fruktansvärt okunnig på allt det tekniska som rör datorer. Är dessutom helt ointresserad av allt det som finns inne i datorn, hur man kopplar ihop ett nätverk och så vidare. Det är inget som jag gillar att göra. För mig är dator inget mer än ett redskap för att utföra saker jag tycker om att sysselsätta mig med. Datorerna i sig är inget som intresserar mig så mycket.

Men i andra ögon så är jag som sagt expert på datorer och jag förväntas lösa problem snabbt och enkelt. Ibland går det snabbt, ibland tar det längre tid och ibland löser jag inte problemen alls.

Är det en ära att vara expert mot sin vilja

Jag vet inte om jag skall ta det som en ära att folk har så stora förväntningar på mig eller om det snarare är något negativt. Ibland så känns det ärofylld men ibland blir jag så trött på att folk tror att jag kan allt. Speciellt då med tanke på att jag inte kan så mycket och inte vill kunna så mycket inom området då det inte intresserar mig.

Ibland så vill jag bara säga åt de som kommer med problem att de skall söka efter en lösning på Google. Det är troligen så jag kommer att lösa det. Men det är bara att bita ihop och försöka hjälpa till.

Jag skall ju vara en expert, i alla fall enligt andra. I mina ögon så är jag bara en ofrivillig expert.

Fotokredit: Got Credit på Visualhunt.com /CC BY

Tåg eller buss, för mig är valet enkelt om jag måste välja

Från ett tåg

I dagarna så har jag gjort en kortare resa. När jag reste bort så valde jag att göra resan med tåg. När jag sedan dagen efter åkte hem igen så tog jag bussen. Jag kunde på så sätt jämföra de olika sätten att transportera sig mellan orterna så som jag gjorde. För mig är valet enkelt, utan tvekan så väljer jag att åka med tåg om jag får möjlighet att välja.

Tåg eller buss?

Resan jag gjorde var mellan min hemstad Borås och grannorten Göteborg. Anledningen till resan var att jag skulle på en konferens som min arbetsgivare att anordnat.

Det är med andra ord ingen lång resa, det är cirka 6 mil mellan städerna. Det tar därför inte så lång tid att transportera sig mellan de båda städerna. Resan med tåget ner till Göteborg tog ungefär 65 minuter medans bussresan hem tog cirka 60 minuter. Men det var tillräckligt lång resväg för att jag skulle jämföra för- och nackdelarna med buss och tåg.

Jag föredrar helt klart att åka tåg framför buss om jag får välja. Resan tog visserligen längre tid, cirka 5 minuter, men ändå tycker jag att en tågresa är att föredra framför att ta bussen.

Anledningarna är många. För det första så tycker jag att tåget är mer bekvämt att åka än bussen. Visserligen, om jag nu skall jämföra tåget jag åkte med häromdagen och bussen dagen efter, så var bussen fräschare och hade ett mer bekvämt säte. Men jag föredrar ändå bekvämligheten med tåget, det är mer avkopplande tycker jag.

Varför jag tycker tåget är bättre

Troligen är det för att med tåget så har man ingen trafik runt omkring sig. Det är tåget och inget annat som transporterar sig på spåret. Men med bussen så åkte vi först igenom Göteborg som inte direkt är tom på trafik. Sedan åkte vi på Riksväg 40 och den är en av de mest trafikerade vägarna i Sverige. Även om man bara sitter där som passagerare så tycker jag det är smått stressande att ha all trafik runt omkring sig. Det går liksom inte att koppla av och njuta av resan, i alla fall kan inte jag det.

Sen, om man tar bussen, så ser man i stort sätt bara vägen man åker på och trafiken runt omkring. Visst ser man lite natur vid sidan av vägen, men den känns avlägsen på något sätt. Lite av en kuliss bara som skall försköna intrycket av motorvägen.

Åker man med tåg däremot så känns det mer som man åker mitt i naturen, i alla fall stundtals. Tågspåret slingrar sig utmed sjöar, åker genom täta skogar och genom vackra miljöer. Dessutom tar tåget resenären in i små fina samhällen som man bara passerar förbi utanför med bussen.

Väljer tåg framför buss om jag kan

Så får jag och har jag valmöjligheten, så väljer jag tåget framför bussen. Allra helst så skulle jag velat ta tåget hem också men det fanns inget som passade. För det är tyvärr så att antalet tåg inte är detsamma som förr. När jag var yngre så gick det tåg mellan Borås och Göteborg väldigt ofta. Det var minst ett tåg i timmen, ibland flera. Nu för tiden så går det bara ett fåtal om dagen. Dessutom så var antalet passagerare ombord på tåget rätt glest. Ett tag så var jag den enda passageraren, åtminstone i den vagnen jag satt i.

Detta är trist tycker jag. Tydligen är det så att de flesta föredrar bussen. Varför kan jag inte riktigt förstå. Tidsskillnaden är som sagt inte många minuter, de utgår och ankommer från ungefär samma ställen och det kostar lika mycket att åka med de båda.

Nu kommer det, förhoppningsvis, att byggas en ny tågsträckning mellan Borås och Göteborg. Tyvärr så kommer den väl inte ha samma fina rutt utan, precis som motorvägen, gå så rakt som möjligt mellan städerna. Med andra ord inte igenom små samhällen eller utmed fina sjöar. Men tåget kommer troligen att bli ett snabbtåg och det kommer innebära att man kommer att ta sig snabbare mellan städerna jämfört med bussen. Förhoppningsvis så kommer fler då att välja tåg framför att åka buss.

Ett val som jag tycker är självklart. Det är ju roligare, trevligare och mer bekvämare att transportera sig fram på ett spår framför på en väg. Dessutom så är det ett mera miljövänligare sätt att resa.

Jul är starkt förknippad med att äta under min uppväxt

Mat till jul

Jag har blivit ombedd att berätta lite om hur min familj firade jul förr. Tydligen så hade vi lite udda vanor, vanor som var förknippade med framför allt ätande av mat. Vi åt nämligen mycket och ofta.

Jul i mina ungdomsår

Vi började med att fira jul redan dagen innan julafton, den 23 december med andra ord. I alla fall började vi att äta av julmaten då. För på kvällen dan före dan så åt vi av all julmat. Det var inte så som många andra gör när de kanske smakar på skinkan. Vi åt av allt. I alla fall så har jag för mig att vi gjorde detta den 23 december redan, men jag kan minnas fel.

Sen på julafton så drog vi igång på allvar. Först så var det frukost på morgonen. Detta följdes sedan av förmiddagsfika, har för mig att det var pepparkakor och lussekatter som gällde.

Sen till lunch så åt vi samma sak varje jul, nämligen lutfisk med kokt potatis och vitsås. Till efterrätt var det ris á la Malta med jordgubbssylt. I ris á la Maltan hade vi en tradition varje jul, nämligen en mandel. Den som fick den fick en present.

Detta följdes sedan av eftermiddagskaffe, har för mig att det var under tiden vi tittade på Kalle Anka. När det programmet var slut så öppnade vi alla julklappar.

Stora matintaget under jul

När julklapparna var öppnade så var det dags för mat igen, nu det stora julbordet. Jag minns inte allt av det som fanns att välja på. Men vi inledde i alla fall med bland annat:

  • Olika sillar
  • Lax
  • Janssons Frestelse
  • Sillsallad
  • Ägg

Sen så kom omgång två och där hittade man bland annat:

  • Skinka
  • Köttbullar
  • Prinskorvar
  • Julkorvar
  • Sylta
  • Brunkål
  • Grönkål
  • och säkert mycket mer än så

Dessutom så fanns det olika sorters bröd, smör och ost.

Sen på kväll så spelade vi ofta något spel och då åts det en massa julgodis, chokladkartonger öppnades och så vidare.

Dagen efter

Dagen efter så var det i det stora hela samma sak igen. Frukost, fika och sen lunch. Fast på juldagen så åt vi kalkon till lunch och ostkaka till efterrätt. Sen så var det fika igen och på kvällen julbord och därefter en massa godis.

För vi åt inte bara julmat på julafton. Vi började som sagt den 23 december och sen fortsatte vi. Vi åt åtminstone av julbord fram till och med nyårsafton. Men vi kan ha ätit det varje dag fram till och med trettonhelgen till och med.

Som ni förstår så räckte det inte med en skinka utan flera skinkor köptes och lagades till innan och efter jul. Det samma gäller väl många av de andra rätterna.

Sen så kan det mycket väl ha varit så att antalet rätter på julbordet minskade med tiden, att det inte fylldes på med nytt av allt när det tog slut.

Nu för tiden

Man var rätt trött på julmat efter det att jul och nyår var över. Kanske så är det därför jag har svårt att tänka mig att äta julmat nuförtiden. Det går år mellan varje intag av julmat numera för min del. Jag åt lite julmat julen 2014. Sen så har jag inte ätit något förrän i år då jag åt lite med jobbet. Ärligt talat så var det så där. Okey, mycket av det jag åt nu innan jul smakade gott men det tilltalade mig inte direkt. Förmodar att jag har förätit mig på maten under åren. Jag är ärligt talat glad om jag slipper all julmat under julhelgen numera.

 

Foto av fireflythegreat via Visual hunt / CC BY

Leva i nuet – Inte igår eller i morgon utan just nu

Leva i nuet

En av det viktigaste tankarna om livet jag har är att jag vill leva i nuet. Att verkligen så fullt det går ha tankar och fokus på det jag gör just för tillfället. Inte tänka något på det som har varit eller det som komma skall.

Leva i nuet – Inte igår

Jag försöker så gott det går inte tänka så mycket på det som har varit. Vad är det för mening med det undrar jag? Det som har varit har ju varit och går inte att ändra på eller få ogjort. Visst, man kan lära sig av misstag man har gjort eller ta vara på positiva händelse och dra nytta av detta i framtiden. Men det finns inga anledningar till idag grubbla och fundera på det som hände igår. Sådant tar ju bara en massa kraft och energi i från det man egentligen skall fokusera på – Att leva i nuet.

Tänk inte för mycket på morgondagen

Likväl som att jag inte tänker allt för mycket på det som har varit så försöker jag låta bli att tänka på det som komma skall. Visst, har jag något inplanerat så kan jag tänka på det. Det kanske är saker som måste göras och förberedas innan. Jag kanske måste planera hur jag skall ta mig till en viss plats och så vidare.

Men jag försöker inte tänka så mycket på själva händelsen i sig som komma skall. Gör man det så blir det rätt så lätt att man blir nervös, rädd och osäker. Bättre då att leva i nuet. Inte tänka på det som skall hända utan ta det när det kommer och fokusera på det just då, inte långt före.

Men visst, det händer att jag kan tänka på något som komma skall och bli orolig i förtid för det. Jag har till exempel genomgått ett antal läkarundersökningar som jag har vetat inte är så roliga att genomföra. Sådana kan jag oroa mig för långt innan de komma skall. Men oftast så försöker jag låta bli att tänka på vad som kommer i framtiden, då lägger man även där ner en massa energi och kraft i onödan, egentligen till ingen som helst nytta.

Nä, det bästa är att fokusera på det som sker just nu. Lägg ner tid, kraft och energi på att leva i nuet, fundera inte på gårdagen eller morgondagen.

Egentligen så är jag nog inte en typ som grubblar och funderar överhuvudtaget, förutom på det som jag gör för tillfället. Jag har insett att man inte mår bra av att just grubbla och fundera, att man mår dåligt av att ångra det som är gjort och ha ångest av det som komma skall.

Bäst mår man av att leva i nuet.

Foto via VisualHunt

Sinnesro i olika miljöer och i själva livet

Sinnesro

Det finns många som lämnar städer, stora som små, för att bosätta sig ute på landsbygden. Helst av allt så vill de bo så öde som möjligt, långt ifrån grannar och vägar. Allt detta för att finna lite lugn och lite sinnesro. Visst låter det fint och trevligt? Jag skulle tycka att det vore helt okey att bo så, i alla fall i ett litet tag. Kanske max i en vecka.

Mitt sätt att finna sinnesro

Problemet är att jag skulle inte finna sinnesro i att bo så, mer eller mindre mitt i ingenting. I alla fall inte i någon längre period. Som sagt, en vecka kanske men mer skulle jag nog inte stå ut. Efter en tid så skulle det säkert börja bli jobbigt för mig.

För jag tycker, tvärtemot andra, att stillheten och tystnaden efter ett kort tag blir stressigt. För mig är att vara stilla, uppleva lugnet och tystnaden en stor stressfaktor, inte direkt en väg till att finna sinnesro.

För mig om jag ville finna sinnesro så vore det nog ett val att göra tvärtom det som Jonna gjorde, nämligen att flytta till en storstad. Jag känner mig nämligen lugn och avspänd om jag hör ljud omkring mig. Kanske inte all typ av ljud, men som exempel så hör man i lägenheten jag bor i en hel del bilar nästan jämt och ständigt på avstånd. Det är för mig ett väldigt rogivande ljud. Eller att bara sitta på en parkbänk inne i centrala stan och se på människor som passerar förbi, det är mitt sätt att finna sinnesro.

Jag kopplar av när det är lite ljud (viss typ av ljud) runt omkring mig, när det är lite folk och lite rörelse. Men skulle det vara tyst, stilla och öde, ja då blir jag smått stressad. Då börjar det krypa i kroppen på mig och jag blir rastlös.

Alla är olika

Men det är tur av vi är olika. Att en del av oss kan finna sinnesro i tystnaden medan andra finner den i storstadens ljud. På sätt och vis så är jag trots att lite, lite avundsjuk på personer som kan koppla av mitt i ingenting och verkligen kan njuta av livet. Skulle vilja kunna det också faktiskt.

Foto via Visualhunt.com

Annorlunda är det man egentligen vill att alla ska vara

Annorlunda

För något år sedan så fick jag se ett citat. Det var på en genomgång på min arbetsplats (en skola). Det var ett citat som jag fastnade för direkt när jag såg det, ett citat om att vara annorlunda.

If you are lucky enough to be different, don´t ever change

Citatet kom från ingen mindre än artisten Taylor Swift.

Våga vara annorlunda

Det som citatet säger är precis så som jag känner. Är man lycklig nog att vara annorlunda så varför ändra sig. För ärligt talat, vem vill vara som alla andra?

Personligen så tycker jag att det är bättre att vara unik. Att skilja sig från mängden, att sticka ut lite. Det är bättre och viktigare att vara sig själv än att vara som alla andra.

Ser man på bilden till detta inlägg, så är det lätt att förstå vad jag menar. Vem vill vara ett par vita skor, samma som alla andra, när man kan vara ett par röda unika skor. Det är roligare och trevligare att sticka ut lite i mängden än att vara som alla andra.

Vara den man är

Jag är kanske inte så där annorlunda som jag skulle vilja om jag ska vara ärlig. Men samtidigt så är jag inte heller som alla andra. Jag kanske skiljer mig från mängden men inte så mycket som jag skulle önska jag gjorde.

Jag är som exempel aldrig brytt mig om mode. Jag aldrig haft på mig sånt som man ”ska ha på sig” för att vara inne. Jag har aldrig brytt mig om märkeskläder till exempel. När jag var ung var det viktigt att ha jeans av ett speciellt märke. Sådant brydde inte jag mig om.

Men samtidigt som jag är annorlunda så sticker jag inte ut så mycket som jag önskar. Ibland skulle jag vilja vara så där extremt annorlunda. Kanske tatuera hela kroppen eller färga året neongrönt, bara för att ta ett par exempel. Jag beundrar de som verkligen vågar sticka ut. De som är sig själva till 100% och inte bryr sig ett dugg om vad andra säger.

Annorlunda på många sätt

Nu är det inte bara när det gäller utseendet som man kan vara annorlunda. Det går att skilja sig från mängden på många sätt. Hur man är som person. Hur man pratar. Hur man uppför sig och så vidare. Det är kanske utseendet som man tänker på i första hand men det går att vara unik på många sätt.

Hur man än är så är det viktigt att vara den man är. Att ha en egen stil, en egen personlighet och inte vara som alla andra. Det är klart bättre att vara ett äkta original än en blek kopia av någon annan. Bättre att gå sin egen väg än att följa mängden. Ju mer annorlunda man är desto bättre enligt mig. Vågar man vara sig själv så är det beundransvärt.

Det är viktigt tycker jag att verkligen finna sin egen stil. Att inte titta och bry sig om hur andra är och ser ut. Jag tror att det är först när man hitta sitt rätt jag som man verkligen trivs med sig själv. Det är först då man känner sig som hemma med sig själv. För om man försöker vara som någon annan så tror jag att man blir osäker på sin identitet. Det är inte lätt att vara sig själv när man försöker vara en annan.

Det är så här jag önskar att jag kan vara. Jag skulle vilja vara de där röda skorna i mängden av vita skor. Kanske är jag detta redan, kanske har jag lång väg att gå innan jag är unik. Det är svårt att säga och att avgöra själv.

Fler som är annorlunda

När vi satt där på min arbetsplats så var det en kollega som sade något bra. Det var något i stil med ”När läsåret är slut skall vi ha sett till att alla par skor är unika”. Med andra ord, skolan skall få se till att alla är unika. Att alla är en egen personlighet. Att var och en av eleverna är annorlunda på sitt sätt.

Bilden har jag hämtat ifrån Yoddler.

Social, kan man vara det på flera än ett sätt

Social

Funderade lite idag på det där med att vara social och vad detta ord egentligen innefattar. Kan man vara social på mer än ett sätt? I så fall, vad är jag för typ av social människa?

Vad är social?

Vad innebär det att vara social? Enligt Wikipedia så är det detta det innebär:

person som är bra på att integrera sig och smälta in bland /människor/ i grupp, samt på att upprätthålla relationer

Egentligen så säger det inte så mycket, men ändå allt. Det ger ingen större förklaring enligt mig hur man är som person egentligen. Men för mig så är en social person en som är öppen, pratglad och har lätt för att knyta kontakter. i och för sig ungefär det som Wikipedias förklaring antydde.

Men måste man vara sådan för att vara social? Jag tycker inte det. Personligen så anser jag mig vara en social person men jag är inte öppen och pratglad. Det kan stämma att jag på sätt och vis har lätt för att integrera och smälta in i grupper, men jag gör det väldigt diskret, nästan så att det inte märks. Dessutom så är jag, på sätt och vis, bra på att upprätthålla relationer. Jag är allt det som Wikipedia påstår utan att för den skull vara öppen och pratglad, så som man kanske först och främst tänker sig en person som är social är.

Grejen är den att jag kanske är mest social när jag inte träffar personer öga mot öga i det verkliga livet. Då, på riktigt, så är jag oftast tillsluten och tyst, håller mig gärna i bakgrunden och säger inte mycket. Men på nätet, jag jag låter mitt digitala jag träda fram så är jag väldigt social, ”pratar” med de flesta, tar kontakter och låter mer än gärna min röst göra sig hörd.

Social online

För det är vid datorn jag är mest social. Det är när jag kan skriva i stället för att prata som jag är mest öppen och knyter kontakter. I det verkliga livet är jag kanske lite blyg medans när jag kan ta till det skrivna ordet så blir jag öppen och tar många nya kontakter och gör allt för att behålla både de och de gamla relationerna.

Så visst, man kan vara social på många olika sätt. Jag är det digital medans andra är det analogt på något sätt.

Foto via Visual Hunt

Natt eller dag – vilket är egentligen bäst för mig

Natt eller dag

Vilket är bäst egentligen, natt eller dag? Det är självklart något som är olika ifrån person till person. För mig personligen så trivs jag som allra bäst nattetid. Det är då som jag mår som bäst och känner mig som mest kreativ.

Natt eller dag?

Skulle jag få välja så skulle jag allra helst vara uppe varje natt och sen sova på dagen. Jag tror att det är något som skulle passa mig perfekt.

För rätt många år sedan så arbetade jag natt, från ungefär 22:00 till 06:00. Sen åkte jag hem och sov hela dagen. Detta var något jag verkligen trivdes med. Något som jag mådde riktigt bra över att få göra.

Skulle jag få chansen så skulle jag vilja göra det igen, jobba natt och sova på dagen. Tyvärr så är samhället inte konstruerat på så sätt att det är möjligt.

Jobba natt

Jag tror inte jag är ensam om att känna så här. Det är nog många som hellre vill jobba på nätterna och sova på dagarna. Tänk om samhället skulle vara uppbyggt så att det även anpassades för sådana som oss.

Jag skulle vilja att affärer och andra servicestället hade öppet dygnet runt. På så sätt så skulle vi som vill vända på dygnet ha samma service som de som lever på ett traditionellt sätt. Rent ekonomiskt så tror jag det skulle vara bättre för exempelvis affärsinnehavarna dessutom. De kan sälja varor dygnet runt, de kan utnyttja lokalerna dygnet runt och så vidare.

Någon kanske tänker att det skulle bli dyrt för arbetsgivarna. Att de skulle behöva betala ut OB-tillägg för oss som vill jobba natt. Tvärt om, nattskiftet är ingen obekväm arbetstid för mig, snarare är dagtid det. Det är då jag skulle behöva OB-tillägg.

Sova på dagen

Inte nog med att jag gillar tanken på att jobba natt, jag älskar dessutom att sova på dagen. Får jag chansen att sova någon gång under dygnets ljusa tider så sover jag bättre än på natten. Jag känner mig mer avslappnad och utvilad efter att ha sovit på dagen.

Jag känner mig dessutom mer kreativ nattetid, mer villig till att arbeta. Får alltid en massa bra idéer när det börjar bli mörkt ute. Idéer som jag skulle vilja jobba med en hel natt.

Foto via VisualHunt

Stillhet, det är då som jag trivs som allra bäst

Stillhet

När det gäller att umgås med människor så vill jag gärna ha stillhet runt omkring mig, inte en massa prat, diskussioner, skratt eller vad det nu kan vara. Men annars i livet så är stillhet något som kan stressa mig en hel del.

Stillhet

Jag har helt enkelt svårt för att umgås med människor som helst enkelt måste prata jämt och ständigt, sådana som har ett behov av att göra sin röst hörd i tid och otid. Det är den typen av människor som har en vilja av att hela tiden höras, sådana som använder sin röst till att få både uppmärksamhet och bekräftelse. Den typen av människor har jag svårt för att umgås med.

Jag vill hellre ha det lugnt, tyst och ha stillhet runt omkring mig när jag umgås med andra. Det är inga som helst problem för mig att umgås med andra utan att behöva prata jämt och ständigt. Jag tycker att man kan umgås med varandra även i tysthet, kanske säga något då och då bara.

Många gånger så har jag tänkt att ett liv i form av ett klosterliv skulle passa mig ibland, i alla fall några dagar då och då. Det är inte det religiösa jag är ute efter utan just det där att ha människor runt omkring mig utan att för den skull behöva prata med dom.

Inte folkskygg

För jag är inte folkskygg eller någon enstörig. Jag vill ha människor runt omkring mig, i alla fall i en liten och lagom mängd. Men jag har inget behov av att prata hela tiden och inte heller att höra på när andra pratar. Jag vill umgås i tystnad och stillhet helt enkelt.

Men det finns andra händelser i livet där stillheten inte är något jag trivs med. Man skulle tycka att jag skulle trivas ensam ute i naturen, där det verkligen är stilla och tyst. Men en sådan miljö stressar mig faktiskt. Det lugnet tycker jag är jobbigt och påfrestande.

Jag trivs helt enkelt bäst i stan med liv och rörelse runt om mig. Men, som sagt, jag har inget behov av att få prata hela tiden eller höra andra prata. Jag vill umgås men under stillhet och lugn.

Photo via Visualhunt.com

Barndomens somrar var innehållsrika

Barndomens somrar

Tänk vad ett fotografi kan väcka minnen till liv. Det är i och för sig ett av syftena med att ha fotografier, att minnas händelser, platser, personer eller ögonblick. Satt och tittade på ett fotografi nyligen och fick en massa minnen om de somrar man upplevde som barn.

Barndomens somrar

För en tid sedan, ett bra tag sedan om man skall vara noga, så skannade jag in en massa diabilder. Det rörde sig om cirka 6500 stycken om jag inte minns helt fel. Det var diabilder som min pappa har tagit genom åren och som vi nu ville spara även i digitalt format. Alla bilder är nu sparade på flera ställen, både fysiskt och i det så kallade molnet i olika tjänster. Dessutom så fick min mamma och mina syskon varsitt USB-minne med alla bilder.

Jag satt och tittade på några av dessa bilder för en tid sedan och såg då bland annat bilden ovan. Det är ett foto på mig och min bror vid vår dåvarande sommarstuga i Vilshärad, cirka en mil norr om Halmstad. Stugan är såld och riven sedan ett antal år tillbaka. När fotot är taget vet jag inte, men jag (som är den äldsta av oss) ser ut att vara en så där 7-8 år, kanske något år äldre, så det bör vara under första halvan av 70-talet.

Det var i den stugan som vi i stort sätt alltid tillbringade våra somrar. Jag minns som om vi var där hela tiden som mina föräldrar hade semester, vi flyttade mer eller mindre ner där och bodde där i minst fyra veckor. Så minns jag det i alla fall, vet att vi bodde där bra länge under sommaren i alla fall.

Ett paradis

Som liten så var det ett paradis. Visst, det var trångt i stugan, det var två små rum. I början hade vi inte ett direkt kök utan bara en liten vrå där vi kunde laga mat. Rinnande vatten fanns inte utan vi fick hämta i en brunn och toaletten var ett utedass som låg i skogen. Så småningom byggdes stugan ut och vi fick både ett ordentligt kök och toalett inomhus.

Men som sagt, det var ett paradis ändå trots enkla förhållanden och trångboddhet. Man kunde vara ute och leka jämt och ständigt nästan och stranden med havet låg ett par minuters gångväg från stugan. Det var bara ett par hundra meter fågelvägen ner till en stor strand. Det var så nära att man oftast hörde folk som var på stranden och man kunde höra havets vågor väldigt ofta.

Varje år så gjorde vi en mängd utflykter. Ett givet mål var att åka ner till Helsingborg och ta båten över till Helsingör. Där shoppades det billig mat (det var på den tiden maten var billigare i Danmark än i Sverige), vi fick köpa lite godis på båten och vi fick dessutom en stor glass men en chokladboll på toppen.

Det fanns också en handelsbod i närheten av stugan dit man gick och köpte glass då och då. Ibland gick vi också upp till campingen som låg en bit från och spelade minigolf. Det var också en höjdpunkt på den tiden.

Inte så roligt i tonåren

När jag kom upp i tonåren så var det inte fullt lika roligt att åka med, inte så konstigt kanske. Men nu som äldre så är det i alla fall kul att minnas tillbaka till ens barndoms somrar. Det var kul på den tiden, ett paradis i all sin enkelhet.

Besökte förövrigt stället hösten 2014. Stugan var som sagt inte kvar och mycket runt omkring är förändrat.  Handelsboden är borta sedan många år. Campingen och minigolfen finns kvar däremot. Och stranden, ja den är kvar precis som havet.

Foto föreställer mig själv (till vänster) och min bror vid den sommarstuga familjen hade förr om året. Fotografiet är fotograferat av vår pappa.