Detta inlägg om magnetröntgen publicerade första gången den 26 maj 2016.

Jag skrev för ett bra tag sedan ett inlägg om när jag gjorde en lumbalpunktion, alltså ett ryggmärgsprov. Tänkte i detta inlägg hålla mig inom samma tema, i alla fall på ett ungefär. Jag gjorde igår en magnetröntgen och det är en upplevelse i sig måste jag säga. En rätt positiv sådan faktiskt.

Magnetröntgen

Gårdagens undersökning var inte den första magnetröntgen jag har gått igenom. Jag har gjort ett par innan (har för mig att det är två stycken innan gårdagens). Det är väl lite av en skräckblandad förtjusning som jag gör dessa undersökningar. Lite lätt nervös innan är jag allt (fast det är jag alltid när jag skall på en undersökning, oavsett vad det gäller) men samtidigt så ser jag så smått fram emot att gå igenom en magnetröntgen.

Klaustrofobiska tankar

Jag är inte rädd för att bli röntgad på detta sätt, jag vet att många är det. Det är i och för sig fullt förståeligt. Gör man en sådan undersökning som jag gjorde igår så innebär det att man ligger instängd i ett trångt utrymme i 45 minuter och det låter en hel del under stora delar av undersökningen. Det är helt klart att många, med all rätt, kan få klaustrofobiska tankar.

Personligen så känner jag inte av något av cellskräck när jag ligger i röntgenmaskinen, även om jag kan känna av den känslan ibland vid andra tillfällen. Jag brukar blunda under hela undersökningen, andas med djupa andetag och försöka koppla av så gott det går. Då tycker jag mera att ljudet är det värsta, det låter en hel del när man ligger där och det vibrerar rejält ibland också. Men detta är överkomligt tycker jag. Igår fick jag för första gången ett par öronproppar att ha i öronen, det har jag aldrig fått innan. Tidigare har jag bara fått ett par hörlurar där jag kan lyssna på musik. Tyvärr är ljudet ofta så dåligt att man inte hör så mycket när maskinen drar igång.

Så det trånga utrymmet och ljudet är överkomligt tycker jag. Det värsta och jobbigaste med en magnetröntgen tycker jag däremot är att ligga still (vilket man måste göra) i 45 minuter. Det är jag väldigt svårt för, Får verkligen anstränga mig och kämpa för att inte röra på mig. Nu är det i och för sig inte 45 minuter med konstant röntgen som gäller, det är lite avbrott då och då och då kan man passa på att röra lite på benen exempelvis.

Tiden för en omgång i maskinen

När jag har gjort en magnetröntgen tidigare så har det tagit 45 minuter så jag var inställt på att det skulle ta det igår också. Men när jag frågade sköterskan som var med så sa hon att det nog tar upp emot en timme, minst. Men undersökningen drog igång och jag låg där inne i röret och blev röntgad. Efter vad jag uppfattade som cirka 20-25 minuter så drog de ut mig. Trodde först att det var för att spruta i mer kontrast. Men läkaren sa att nu var det klart och de skulle befria mig. Det hade då gått 45 minuter (som jag trodde det skulle ta), tiden hade gått grymt fort.

När jag låg i röret under magnetröntgen igår så kom jag på mig själv att tänka att det var väldigt avkopplade, trots det trånga utrymmet, ljudnivån och vibrationerna. Jag blev faktiskt lite besviken på att det var över, ville ligga kvar en stund till konstigt nog. Tror mycket av den känslan berodde på att ljudnivån inte var så farlig igår tack vare öronpropparna. Det gjorde att jag verkligen kunde ligga och koppla av, det var nästan som om jag var på väg att somna till faktiskt.

Vet inte när det blir dags för nästa magnetröntgen för min del, troligen om ett år. Ser i alla fall just nu fram emot den. Men det är klart, när det börjar bli dags så kommer säkert en och annan oroskänsla, får dessa som sagt alltid när jag skall på ett läkarbesök, oavsett vad det gäller.

Fotokredit: Image Editor via Visualhunt / CC BY

Detta inlägg om benmärgsprov var först publicerat den 11 juli 2016. Har gjort om det lite och lägger ut det igen.

Jag har tidigare skrivit om olika undersökningar som jag har genomgått. Utöver en del vanliga, en oräkneligt antal blodprov så är det ett ryggmärgsprov och tre magnetröntgen. Idag lade jag ytterligare en undersökning på min meritlista. Var och tog ett benmärgsprov. En liten  upplevelse i sig.

Benmärgsprov – En upplevelse

För ett par veckor sedan så fick jag ett telefonsamtal i från en av mina läkare. Han hade upptäckt att jag hade ett lågt värde när det gäller blodplättar. Därför så ville han att jag skulle ta ett benmärgsprov. Han tyckte det kunde vara värt att undersöka vad det kunde bero på.

Han beskrev kortfattat hur ett benmärgsprov gick till. Allt jag dock kom ihåg var när han sa att man tar en stor nål och sticker in den i benmärgen. Resten försvann liksom i dimma hos mig.

Dum som man alltid är så började jag googla hur ett prov gick till. Detta underlättade inte direkt för mina nerver inför provet. Ord som att det kan svida lite, upplevas lite annorlunda och göra ont fastnade hos mig.

Provtagning

Jag var kanske inte nervös nu idag när jag åkte upp till sjukhuset. Lite lätt orolig kanske men inte mycket. Fick i alla fall komma in till läkaren, han ställde först en massa frågor. Sen så berättade han hur undersökningen skulle gå till. Jag fick ställa lite frågor som han svarade på.

Innan de skulle börja ta provet så frågade läkaren om jag ville se nålarna de skulle använda. Något som jag vänligt men bestämt tackade nej till. Egentligen så ville jag nog inte veta vad han skulle göra, så hade jag i alla fall tänkt innan. Men han berättade och förklarade hela tiden och det är jag glad över nu.

Gjorde det då ont att ta ett benmärgsprov? Nej, i alla fall inte så farligt. Bedövningen kändes lite när jag fick den. Jag kände att han förde in den stora nålen, men det gjorde inte ont. Det kändes lite lustigt när han sög ut benmärgen, men det var inte obehagligt. Sen skulle han ta loss en bit av höftbenen (det var där provet togs). Det gjorde lite ont men det var helt klart överkomligt, har varit med om värre.

Läkaren frågade sedan efteråt om jag ville se det han hade plockat ut ifrån mig, Tackade även nu vänligt men bestämt nej till detta.

Efteråt blev jag omplåstrad och jag fick gå hem. Det kändes lite lustigt i ryggslutet någon timme efter eftersom jag var bedövad. Men det gick över efter ett tag. Nu på kvällen ömmar det lite lätt ibland men det är ingen fara alls.

Skall ta ett nytt benmärgsprov om några veckor. Det kan kanske bli tal om ytterligare ett  men det var inte så troligt.

Nu har jag i alla fall varit med om detta. Inte så farligt så här i efterhand även om det var det mest obehagliga av alla prov jag har tagit.

Båda bilderna är ifrån Wikipedia

Jag gillar inte att ta blodprov. Detta trots att jag har tagit så många prov nu, framför allt under de senaste åren. Man tycker att jag borde bli van men jag känner fortfarande en stor olust inför varje provtagning.

Blodprov är inget kul

Trots att jag har genomgått en del undersökningar som är betydligt värre än ett blodprov så är det just dessa som jag känner mest olust inför. Jag har i skrivande stund genomgått tre stycken magnetröntgen, ett ryggmärgsprov och ett benmärgsprov.  Man kan tycka att det i jämförelse med dessa så skulle ett blodprov vara en baggis. Men så är det inte, långt ifrån.

Jag känner mig inte nervös inför ett blodprov. Snarare så är det en stark olustkänsla. Förr så trodde jag att det var en rädsla inför att bli stucken men själva sticket tänker jag inte på när det tas. Det är snarare det där med blodet som jag känner obehag inför.

Blod

När jag var yngre, ungefär i tidig tonår, så kunde jag inte se blod utan att svimma. Kanske så är det detta som finns kvar inom mig fortfarande. Jag har inte svimmat i åsynen av blod i vuxen ålder men känslan av att vara på väg att svimma har infunnit sig i samband med blodprov.

När det är dags att ta ett prov så tittar jag alltid bort eller blundar. Egentligen så tittar jag bort redan då provtagaren förbereder provtagningen. Jag vill helt enkelt inte se alla rör som skall fyllas.

En gång för ett par år sedan gjorde provtagaren misstaget att säga att jag kommer att ta sex stora rör med blod ifrån dig. Då svarade jag att det inte känns så bra just nu hos mig. Jag kände helt enkelt att jag var på väg att svimma (även om det troligen var ren inbillning).

För något så sa provtagaren inget men jag fick se henne plocka ihop 6-7 rör varav en del var stora. Detta räckte för att jag skulle känna mig dålig. Jag sa inget utan bara blundade och försökte koppla av. Efteråt tyckte provtagaren att jag var väldigt blek och hon erbjöd mig lite vatten. Tackade nej till detta men ja till den slickepinne hon erbjöd mig sen. Jag behövde få upp blodsockret tyckte hon.

Blodprov i framtiden

Det troliga är nog att jag alltid kommer att känna denna olust inför alla provtagningar. Jag kommer säkert få svimningskänslor även om jag kommer att hålla mig vaken. Det är alltså inte själva sticket som jag känner obehag inför utan i stället vetskapen om att det finns en massa blod i närheten av mig och att det är blod som kommer ifrån mig.

Såvitt jag vet så är det dags för nästa blodprov senare i höst. Jag är inte rädd eller nervös inför detta, inte redan nu i alla fall. Men jag tänker på det ibland med en allt växande olustkänsla.

Fotokredit: NTNUmedicine via Visual hunt / CC BY-NC

För några år sedan gjorde jag en lumbalpunktion, alltså ett ryggmärgsprov. Jag och säkert många med mig har säkert den uppfattningen att en lumbalpunktion är en hemsk upplevelse. Jag hade i alla fall det innan jag genomförde en lumbalpunktion. Det visade sig vara en total smärtfri upplevelse, i alla fall för mig då när jag gjorde den.

Ett genomförande av en lumbalpunktion

För en tid sedan så gjorde jag en lumbalpunktion. Jag tänker inte säga någon om anledningen till varför jag gjorde detta. Funderade ett bra tag på om jag överhuvudtaget skulle skriva detta inlägg. Men jag har, nästan, lovat andra att göra det. Mer om det senare.

Jag vill inte påstå att jag var direkt nervös innan undersökningen, snarare lite spänd, kanske lite smått orolig (hade aldrig upplevt något sådant innan) men också faktiskt nyfiken och lite förväntansfull.

Dock så började jag känna lite nervositet i hissen upp till neurologiska avdelningen på sjukhuset. När jag sedan fick sitta och vänta en bra stund efter det att den tid då jag skulle in på undersökningen hade passerats med god marginal, ja då pirrade det lite i magen.

Jag visste mycket väl att en sådan här undersökning är helt okomplicerad, det går snabbt att genomföra den och framför allt så är den helt smärtfri. Ändå så kändes det lite smått oroligt, för en del av mig trodde att det skulle göra grymt ont. Jag hade läst en del på nätet om sådana som verkligen hade fått ont och dessutom så kommer jag så väl ihåg ett avsnitt av TV-serien Cityakuten där en patient som genomgick undersökningen fick hållas fast av flera läkare eftersom smärtan var så stark att han inte kunde ligga still.

Undersökningen

I alla fall, den läkare som skulle genomföra undersökningen, Emma hette hon, kom ut i väntrummet och hämtade mig. Vi gick och småpratade på väg till undersökningsrummet. Väl där inne så förklarade hon lite hur det skulle gå till, hur jag skulle få ligga och så vidare. Hon frågade också om jag var allergisk mot bedövning eftersom jag skulle få en lokalbedövning. Jag fick också ställa frågor, vilka hon besvarade tydligt och klart. Hela tiden pratade hon med en lugn röst och med ett leende på läpparna.

Efter detta så kom en sköterska som jag tror hette Kerstin samt ytterligare en läkare som jag har för mig hette Tanja (eller något liknande). Denna läkare förklarade mer noggrant hur en lumbalpunktion skulle gå till rent praktiskt. Var de skulle sticka mig, varför man tar sådana här prov och vad man förväntas få veta efter provet, även hon med en lugn röst.

Hon sa också att hon hela tiden skulle berätta vad som hände. Här tänkte jag protestera lite, ville inte höra att ”nu så sticker vi in nålen i ryggen på dig”, men jag sade inget om det.

Själva sticket

Jag fick lägga mig till rätta, de klämde en del på min rygg för att leta upp var de skulle sticka mig, sen så stack det mig lite lätt med en träpinne för att göra en markering, detta var den enda gången som jag kände något som kunde påminna om smärta, även om det inte gjorde direkt ont. Därefter så var det dags för bedövningen. Jag hatar att få sprutor eller bli stucken med nålar så nu kände jag verkligen en klump i magen, men helt plötsligt så sa de att den biten var över, utan att jag hade märkt det. Jag påpekade för övrigt detta för Emma innan undersökningen, alltså att jag inte gillar att bli stucken. Hon sa att man har all rätt i världen att tycka detta, det är fullt naturligt.

I väntan på att bedövningen skulle verka småpratade alla tre med mig lite och jag pratade med dom. Helt plötsligt så säger Kerstin att nu kommer jag inte bli stucken mer eftersom nålen var på plats. Hade inte ens märkt att de hade fört in nålen i ryggen på mig.

Jag fick hosta lite så att det kom igång, jag fick reda på att jag hade en bra rygg eftersom det rann på ordentligt. Jag frågade hur mycket vätska de tog (några milliliter). Sen sa Kerstin att nu var det över, nålen var ute. Efter lite rengöring och avtorkning av ryggen så fick jag ett plåster och sen var det över.

Efter undersökningen

Fick frågan om hur jag kände mig och vad jag hade tyckt. Sa som det var, att det inte alls var som jag trodde. Hade visserligen hört att det skulle vara smärtfritt men att det skulle gå så lätt trodde jag inte. Sa också att jag hade läst på en hel del innan ute på nätet.  Sa att de flesta skrev att det inte var någon fara att genomföra en lumbalpunktion. Men det var en del skrev att det var ohyggligt smärtsamt. Då sa de att de hoppades att jag kunde sprida vidare till andra att det inte är smärtsamt att genomföra ett ryggmärgsprov. Jag lovade att göra detta.

Det är just därför jag nu, efter viss tvekan, skriver detta inlägg. Jag vet att många precis som jag söker information på nätet när de skall göra något, t.ex. en sådan här undersökning. Jag tycker då att det känns rätt att tala om som det är, att man inte behöver oroa sig. Ett ryggmärgsprov kan låta farligt men det är helt smärtfritt. Det tar inte lång tid att genomföra och det är inte det minsta jobbigt att göra det.

Det som jag trodde skulle vara en smärtsam och jobbig upplevelse blev något intressant. Faktiskt rätt kul på sitt sätt att få uppleva. Jag hade dessutom turen att det var tre personer som var otroligt bra och enormt professionella som genomförde min undersökning. Deras uppträdande gjorde att den lilla oro jag hade innan snabbt försvann.

Så ni som skall genomföra en lumbalpunktion, alltså ta ett ryggmärgsprov, och som har sökt efter information på nätet innan undersökningen, till er så vill jag bara säga att ni inte skall oroa er. Det är inte farligt, det gör inte ont och det går snabbt undan.

Bilden kommer ifrån tyska Wikipedia.